Vokaler och hederskultur

Lördag 091107

Den här veckan har varit fylld av spännande och givande samtal. Som alltid på sfi.

Jag pratade länge med en kille från Turkiet. Han berättade och förklarade detaljerna kring bortgifte och föräldrars inblandning i kärleken. Han var lika förbannad och äcklad av det systemet som jag är.

Jag förstod en sak efteråt. Jag fattade hur viktigt det är med diskussionen, samtalet och mötet! För när vi pratade om det så blev det mänskligt. Det är inte acceptabelt eller okej. Men det är mänskligt. Bakom åsikterna och valet av handling finns levande människor. Människor som tänker och känner och älskar. När man ser en annan kultur på håll så kan vissa saker te sig omänskliga och bara absurda. Och jag tror att det är farligt och dumt att tro att saker som människor gör är omänskliga.

Om man inte ser människor bakom agerande så kan man aldrig komma framåt och inte heller mötas.

Vi hade en diskussion i klassen om huruvida föräldrar har rätt att ha åsikter om barnens val av partner. De allra flesta i klassen tyckte att föräldrar och släkt har ett ansvar över att deras barn väljer en bra framtida partner. De tyckte så i olika grad, men alla var överens att mer eller mindre måste föräldrarna lägga sig i. En kille från Ungern sa att han inte vore en bra far om han lät sin dotter gifta sig med en narkoman. Och en kvinna från thailand sa att hon inte skulle kunna tänka sig att tillåta hennes dotter att leva med en man utan pengar. Efter att alla sagt sitt frågade de hur jag tänkte.

Jag berättade att för mig och mina vänner så får inte föräldrarna ens antyda något negativt om ens val av partner. Jag sa att om jag, när jag var 18, skulle kommit hem med en 60-årig kriminell tjockis så kanske min mamma skulle ha vågat säga "e det här verkligen rätt man för dig Jenny?". Vi skrattade och jag förklarade att om jag tyckte att han var rätt man så var det till sist mitt beslut. Klassen fnissade och funderade och vi förstod nog allihopa att här har vi en stor skillnad på synen på familj, individ och självbestämmande. Vi kunde nog alla se fördelar och nackdelar med de olika systemen. Men det fina var att vi ville förstå hur olika man kan tänka.

Sen snackade jag med en serb om vad som är svårast när man lär sig svenska. Han tyckte att vokalerna var hopplösa. Usch. Jag förstår det. Först 9 stycken istället för 5-6 som de flesta andra språk i världen verkar ha. Och sen 18 vokalljud. Man borde verkligen skilja på lång och kort vokal med hjälp av skriften. Väg borde skrivas vääg. Då skulle det finnas större chans att förstå uttalet. Han har i alla fall legat i som en tok och kunde uttala o med ett perfekt litet runt o-ljud och å som ett riktigt bra svenskt å.

Han frågade, med all rätt: "Men varför skriver ni boll med o när det låter exakt som erat å? Det kan man ju verkligen fråga sig.

/Jenny