Saxofonisten och Elsa Auerbach

Tisdag 090526

Det var en sak som förgyllde mina morgnar. Ett återkommande inslag i rutinernas landskap. När jag rullade in på hojjen vid Årstaberg så satt där en tandlös gammal gubbe och spelade saxofon. Jag lämnade några slantar varje morgon och efter bara några dagar så sken han upp och ropade "hej hej" till mig när jag kom springande på väg till pendeln.

Det är sånt som ger livet mening. Mötet.

Men så förra veckan försökte han säga något till mig. Han pratade, om möjligt, ännu sämre spanska än jag och på detta språk försökte vi förstå varandra. Han pratade om Flemingsberg, om att återvända till Rumänien och om en kvinna som skulle komma klockan fem. Jag gjorde allt i min makt för att förstå saxofonisten, men lönlöst. Då tog han upp en sliten lapp ur fickan där det stod "babysele". Hm. Jag kände att vi inte kom längre och vinkade hej då och sprang till tåget.

Sen var han borta. Jag har inte sett honom mer. Och aldrig kommer jag få veta vad han ville att jag skulle göra. Livet. Fullt med märkliga inslag.

Jag var på ett föredrag på universitet i förra veckan. Det var Elsa Auerbach (från Boston, Massachusetts) som pratade om globalisering och om andraspråksinlärning. Det var "Nationellt Centrum för svenska som andraspråk" som låg bakom http://www.sfi.su.se/index.html och det var mest sfi-lärare där.

Elsa hade en del intressanta grejjer att förmedla, men på det stora hela så tyckte jag att det fattades något. Hon pratade om elevernas spindelnät av olika identiteter och hur man som lärare kan hjälpa till att skapa nätverk kring dessa identiteter. Något som man skulle kunna kalla "glokalisering", ordet är en hybrid av global + local=glocal. Och betyder att globaliseringen som kommer "uppifrån" gör att lokala aktörer som kommer "underifrån" växer sig starkare. Vi ser det i miljörörelser, människorättsorganisationer m.m.

Jag tyckte att hon missade en viktig del av identitetsskapandet i det nya landet, nämligen identiteten som svensk, eller i hennes fall amerikansk. Jag upplever att mina elever inte vill prata så mycket om sin bakgrund eller om sitt språk, utan de lägger allt krut på att skapa en ny roll som svensk. Jag vill visa dem vad Sverige har att erbjuda. Jag vill peppa dem att lära sig svenska. Jag vill ge dem anledningar att leva här. Jag tror att de upplever en enorm gemenskap i det arbetet med sina klasskamrater. Och jag tycker att det är så fantastiskt när en yngre tjej från Kina sitter och jobbar med en äldre man från Irak och där kommer en 16-åring från Nepal som hänger med dem.

Men sen kan jag hålla med om att jag som lärare borde ha mycket bättre koll på de organisationer som finns för t.ex. ensamstående, thai-kvinnor i Sverige, religiösa grupper etc. Och sen är det upp till eleverna att välja hur de vill leva i det nya landet. Man kan så klart kombinera dessa två livsstilar. Det brukar bli det bästa!

/Jenny