Torsdag 090528
Jag vet inte om jag är så upprörd över regeringens förslag om sfi-bonus. Jag är mest oerhört förbryllad. Och väldigt nyfiken på hur de har tänkt. Jag skulle hemskt gärna vilja ha svar på några frågor också. Men det är så mycket så jag orkar nog inte skriva ner allt just nu.
Istället ägnar jag mig åt en helt annan fundering i några rader.
Det är det här med mäns kläder. Hur ser de ut? Idag när jag gick av pendeln så gick tre medelålders herrar framför mig. Den ene hade beiga byxor i en ljus nyans med en beige jacka till i lite mörkare nyans och ljusbruna skor till detta. En mörkbrun portfölj och grått hår på toppen. Beige, ljusbrun och grå. Det är inte en festlig färgkombination direkt.
Den andre hade blå byxor, bruna lågskor, grå jacka, brun väska och så lite grått hår på toppen. Inte heller så glatt.
Också den tredje då med blå byxor, mörkbruna lågskor, nån sorts grå-beige midjejacka och svart portfölj.
Det är för trist. Varför kan inte män ha något som lyser upp! Något som bryter av! Något som sticker ut!
Jag tittar lite på tjejerna och hur de klär sig. Det är mycket svart och grått där med men alltid med detaljer. Det kan vara en röd väska eller ett vackert hårspänne. Skorna kan ha klack eller spänne. Någon liten sjal som fladdrar eller bara ett par snygga handskar som syns.
Det sorgliga är att detta börjar så tidigt. Jag ser det hos barnen på dagis och i skolan. Killarna har stora grova kläder i mörka trista färger. Och tjejerna har hysteriskt mycket rosa och glitter.
Min egen slutsats av allt detta är att:
Om något är snyggt så är det snyggt oavsett. Det betyder att en snygg jacka är snygg på en tjej och på en kille. Om en tröja inte passar en tjej så passar den med största sannolikhet inte en kille heller. Människan måste väl ändå vara så pass självständig att man kan avgöra om något är snyggt eller inte. Och då menar jag att vara könsneutral i sitt självständiga tänkande. Sen är det klart att olika personer passar i olika kläder och i olika färger och det är väl inget konstigt.
Men om jag är ful i ljusbruna lågskor och beiga fladdriga brallor som är uppdragna över naveln så är en man också det.
/Jenny
torsdag 28 maj 2009
onsdag 27 maj 2009
Eldsjälar
Onsdag 090527
För några minuter sen pratade jag med en himla rar och trevlig elev. En man från Kina. Han har bytt sitt kinesiska namn till ett mer västerländskt. Det är ju lite sorgligt eftersom kinesiska namn är det coolaste som finns. Men hur som helst så skulle hans släktingar, från någonstans på den kinesiska landsbygden, komma och hälsa på. Och vad skulle han göra med dem? Jo, åka på cykelsemester till Gotland! Vilken underbar tanke.
Han frågade massa saker om Gotland och hur man kommer dit. Jag gick igång som bara den så klart och det verkar som om de faktiskt kommer att åka dit.
Ibland undrar jag om jag bara ser en del av verkligheten. För det jag ser verkar inte stämma med vad andra ser. Många ser invandrarna, om vi nu klumpar ihop dem till en generell grupp för ett ögonblick, som passiva och att de håller sig på sin kant. Jag ser raka motsatsen. Nästan hela tiden. Jag ser massa människor som trots fruktansvärda berättelser i ryggsäcken orkar kämpa vidare. Jag träffar folk som satsar gärnet. Jag ser kvinnor som försörjer hela sin släkt på andra sidan jordklotet med en dålig städlön och ändå kommer till sfi dagligen. Jag ser män som försöker få hit sina barn, packar mackor hela nätterna och kommer till sfi fulla med energi. En del har ingen energi kvar men kommer ändå och säger att de vill verkligen komma igenom sfi och byter kanske till en kvällskurs.
Men framför allt så upplever jag att väldigt många verkligen diggar Sverige. Det gör mig så glad. När jag frågade var de skulle vilja bo om de inte bodde i Jordbro (många bor där) så svarade de unisont och självklart; Brandbergen!
Imorgon är det dags för BEAT. Klubben där jag och min pappa spelar country, soul och rock'n'roll! Välkomna! Södra bar 20-00.
/Jenny
tisdag 26 maj 2009
Saxofonisten och Elsa Auerbach
Tisdag 090526
Det var en sak som förgyllde mina morgnar. Ett återkommande inslag i rutinernas landskap. När jag rullade in på hojjen vid Årstaberg så satt där en tandlös gammal gubbe och spelade saxofon. Jag lämnade några slantar varje morgon och efter bara några dagar så sken han upp och ropade "hej hej" till mig när jag kom springande på väg till pendeln.
Det är sånt som ger livet mening. Mötet.
Men så förra veckan försökte han säga något till mig. Han pratade, om möjligt, ännu sämre spanska än jag och på detta språk försökte vi förstå varandra. Han pratade om Flemingsberg, om att återvända till Rumänien och om en kvinna som skulle komma klockan fem. Jag gjorde allt i min makt för att förstå saxofonisten, men lönlöst. Då tog han upp en sliten lapp ur fickan där det stod "babysele". Hm. Jag kände att vi inte kom längre och vinkade hej då och sprang till tåget.
Sen var han borta. Jag har inte sett honom mer. Och aldrig kommer jag få veta vad han ville att jag skulle göra. Livet. Fullt med märkliga inslag.
Jag var på ett föredrag på universitet i förra veckan. Det var Elsa Auerbach (från Boston, Massachusetts) som pratade om globalisering och om andraspråksinlärning. Det var "Nationellt Centrum för svenska som andraspråk" som låg bakom http://www.sfi.su.se/index.html och det var mest sfi-lärare där.
Elsa hade en del intressanta grejjer att förmedla, men på det stora hela så tyckte jag att det fattades något. Hon pratade om elevernas spindelnät av olika identiteter och hur man som lärare kan hjälpa till att skapa nätverk kring dessa identiteter. Något som man skulle kunna kalla "glokalisering", ordet är en hybrid av global + local=glocal. Och betyder att globaliseringen som kommer "uppifrån" gör att lokala aktörer som kommer "underifrån" växer sig starkare. Vi ser det i miljörörelser, människorättsorganisationer m.m.
Jag tyckte att hon missade en viktig del av identitetsskapandet i det nya landet, nämligen identiteten som svensk, eller i hennes fall amerikansk. Jag upplever att mina elever inte vill prata så mycket om sin bakgrund eller om sitt språk, utan de lägger allt krut på att skapa en ny roll som svensk. Jag vill visa dem vad Sverige har att erbjuda. Jag vill peppa dem att lära sig svenska. Jag vill ge dem anledningar att leva här. Jag tror att de upplever en enorm gemenskap i det arbetet med sina klasskamrater. Och jag tycker att det är så fantastiskt när en yngre tjej från Kina sitter och jobbar med en äldre man från Irak och där kommer en 16-åring från Nepal som hänger med dem.
Men sen kan jag hålla med om att jag som lärare borde ha mycket bättre koll på de organisationer som finns för t.ex. ensamstående, thai-kvinnor i Sverige, religiösa grupper etc. Och sen är det upp till eleverna att välja hur de vill leva i det nya landet. Man kan så klart kombinera dessa två livsstilar. Det brukar bli det bästa!
/Jenny
Det var en sak som förgyllde mina morgnar. Ett återkommande inslag i rutinernas landskap. När jag rullade in på hojjen vid Årstaberg så satt där en tandlös gammal gubbe och spelade saxofon. Jag lämnade några slantar varje morgon och efter bara några dagar så sken han upp och ropade "hej hej" till mig när jag kom springande på väg till pendeln.
Det är sånt som ger livet mening. Mötet.
Men så förra veckan försökte han säga något till mig. Han pratade, om möjligt, ännu sämre spanska än jag och på detta språk försökte vi förstå varandra. Han pratade om Flemingsberg, om att återvända till Rumänien och om en kvinna som skulle komma klockan fem. Jag gjorde allt i min makt för att förstå saxofonisten, men lönlöst. Då tog han upp en sliten lapp ur fickan där det stod "babysele". Hm. Jag kände att vi inte kom längre och vinkade hej då och sprang till tåget.
Sen var han borta. Jag har inte sett honom mer. Och aldrig kommer jag få veta vad han ville att jag skulle göra. Livet. Fullt med märkliga inslag.
Jag var på ett föredrag på universitet i förra veckan. Det var Elsa Auerbach (från Boston, Massachusetts) som pratade om globalisering och om andraspråksinlärning. Det var "Nationellt Centrum för svenska som andraspråk" som låg bakom http://www.sfi.su.se/index.html och det var mest sfi-lärare där.
Elsa hade en del intressanta grejjer att förmedla, men på det stora hela så tyckte jag att det fattades något. Hon pratade om elevernas spindelnät av olika identiteter och hur man som lärare kan hjälpa till att skapa nätverk kring dessa identiteter. Något som man skulle kunna kalla "glokalisering", ordet är en hybrid av global + local=glocal. Och betyder att globaliseringen som kommer "uppifrån" gör att lokala aktörer som kommer "underifrån" växer sig starkare. Vi ser det i miljörörelser, människorättsorganisationer m.m.
Jag tyckte att hon missade en viktig del av identitetsskapandet i det nya landet, nämligen identiteten som svensk, eller i hennes fall amerikansk. Jag upplever att mina elever inte vill prata så mycket om sin bakgrund eller om sitt språk, utan de lägger allt krut på att skapa en ny roll som svensk. Jag vill visa dem vad Sverige har att erbjuda. Jag vill peppa dem att lära sig svenska. Jag vill ge dem anledningar att leva här. Jag tror att de upplever en enorm gemenskap i det arbetet med sina klasskamrater. Och jag tycker att det är så fantastiskt när en yngre tjej från Kina sitter och jobbar med en äldre man från Irak och där kommer en 16-åring från Nepal som hänger med dem.
Men sen kan jag hålla med om att jag som lärare borde ha mycket bättre koll på de organisationer som finns för t.ex. ensamstående, thai-kvinnor i Sverige, religiösa grupper etc. Och sen är det upp till eleverna att välja hur de vill leva i det nya landet. Man kan så klart kombinera dessa två livsstilar. Det brukar bli det bästa!
/Jenny
tisdag 19 maj 2009
"Tsatsiki, morsan och polisen"
Tisdag 090519
I lördags var det scooterpremiär. Min Puch Alabama startade och rullade hela vägen till stan och jag lyckades dessutom hitta cortegen denna gång. Gled in i ledet på Norr Mälarstrand och upplevde ett "coolhetsfeelingrus" som var grymt mäktigt!
I fredags tittade vi på Tsatsiki, morsan och polisen i min sfi-grupp. Första filmen om Tsatsiki är verkligen himla fin. Jag kan se den hur många gånger som helst. Dessutom är det ett problem med kombinationen svensk film och sfi. I nästan alla klasser finns elever som inte vill se nakna kroppar eller sex och då är det svårt att hitta en svensk film att visa. Jag tittar på alla nya svenska filmer med sfi i åtanke och förr eller senare så blir någon våldtagen, badar bastu, har vilt sex på jobbet etc. Och därför passar Tsatsiki faktiskt väldigt bra att titta på tillsammans.
Hur som helst så noterade jag en grej den här gången jag tittade på filmen. Vad svenskan är full med uttryck! Såna där uttryck som är så svåra att lära sig. Här är några exempel:
"Att ta ett snack med någon" ex. "Jag måste ta ett snack med din morsa".
"Att lägga sig i något" ex. "Du, lägg dig inte i det här".
"Att tänka sig för" ex. "Tänk dig för nån gång!".
"Att falla för något" ex. "Vad tror du tjejer faller för?".
"Att stå ut med" ex. "Hur står du ut med det där hela dagarna?".
Osv Osv Osv.......
Hela vårt språk är verkligen proppfullt med såna här uttryck. Och man ser ju på de här exemplen att verbet är helt meningslöst att förstå om man inte förstår vad som händer med skillnaden i betydelsen när det läggs på ett reflexivt pronomen eller en preposition.
På ett sätt tror jag att man bör jobba mer med det här och samtidigt så vet jag att det är så svårt och tar så mycket tid så det är nästan omöjligt.
Det är nog bara att peppa eleverna så mycket man bara kan till läsning och att titta på svensk film med svensk text.
Eller? Är det någon som har något annat tips?
/Jenny
fredag 15 maj 2009
sfi-enkät och bilism
Fredag 090515
Imorse åkte jag bil till jobbet. Jag hatar att åka bil. Jag tog den för att jag ska frakta 2 säckar gödsel till min kolonilott i kväll. Men alltså varför åker man bil i Stockholm? Alla sitter i sin plåtbubbla och rikserar livet och stressar och rör inte på sig och ser inga andra människor och bidrar dessutom till jordens undergång. Konstigt. Jag får skaffa en ko på kolonilotten så jag kan fixa mitt eget gödsel.
Igår gjorde vi en enkät i klassen för skolans räkning. Den handlade om trivsel, och hur nöjd man, som elev, är med undervisningen, lokalerna, lärarna, material etc.
Med ett snabbt uppskattande av resultaten skulle jag säga att av de enkäter jag läste så var kanske 90 % mycket nöjda med det allra mesta. Några procent var nöjda. Och nån enstaka typ var inte nöjd.
Och då kan man inte låta bli att undra; vem tycker att sfi inte funkar? Ja, inte verkar det vara eleverna. Och väldigt sällan hör jag lärarna klaga på själva undervisningen. Lärarna klagar på det kontinuerliga intaget, stora grupper och otydliga kursmål, men inte på själva verksamheten.
Så vem har rätt att påstå att sfi inte funkar? De som befinner sig utanför verksamheten? Ja, tydligen.
Och vad är det de tycker inte fungerar? Ja framför allt är det väl att de tycker att det tar för lång tid och att många hoppar av. Men det är ju också så konstigt. För varför hoppar folk av?
Ja, först och främst för att de får jobb, skulle jag påstå. Och hur fel kan det vara? Eller att de föder barn. Och det är väl ändå okej? Eller att någon dör i hemlandet och man måste åka hem och ta hand om begravning och släkt. Kan man inte förstå det? Jag vet ingen som slutar på sfi för att den hellre sitter hemma och rullar tummarna!
Har det hänt?
Hmm. Ni fattar vart jag vill komma.....
Och så det där med att det tar lång tid. Det tar lång tid! Ibland. Men inte för alla. De som är kärleksinvandrare och pratar ett språk som ligger nära svenskan, de glider igenom sfi på ett huj. Sen finns det de som behöver lång tid. Och? Kan ingenting få ta lite tid?
/Jenny
Imorse åkte jag bil till jobbet. Jag hatar att åka bil. Jag tog den för att jag ska frakta 2 säckar gödsel till min kolonilott i kväll. Men alltså varför åker man bil i Stockholm? Alla sitter i sin plåtbubbla och rikserar livet och stressar och rör inte på sig och ser inga andra människor och bidrar dessutom till jordens undergång. Konstigt. Jag får skaffa en ko på kolonilotten så jag kan fixa mitt eget gödsel.
Igår gjorde vi en enkät i klassen för skolans räkning. Den handlade om trivsel, och hur nöjd man, som elev, är med undervisningen, lokalerna, lärarna, material etc.
Med ett snabbt uppskattande av resultaten skulle jag säga att av de enkäter jag läste så var kanske 90 % mycket nöjda med det allra mesta. Några procent var nöjda. Och nån enstaka typ var inte nöjd.
Och då kan man inte låta bli att undra; vem tycker att sfi inte funkar? Ja, inte verkar det vara eleverna. Och väldigt sällan hör jag lärarna klaga på själva undervisningen. Lärarna klagar på det kontinuerliga intaget, stora grupper och otydliga kursmål, men inte på själva verksamheten.
Så vem har rätt att påstå att sfi inte funkar? De som befinner sig utanför verksamheten? Ja, tydligen.
Och vad är det de tycker inte fungerar? Ja framför allt är det väl att de tycker att det tar för lång tid och att många hoppar av. Men det är ju också så konstigt. För varför hoppar folk av?
Ja, först och främst för att de får jobb, skulle jag påstå. Och hur fel kan det vara? Eller att de föder barn. Och det är väl ändå okej? Eller att någon dör i hemlandet och man måste åka hem och ta hand om begravning och släkt. Kan man inte förstå det? Jag vet ingen som slutar på sfi för att den hellre sitter hemma och rullar tummarna!
Har det hänt?
Hmm. Ni fattar vart jag vill komma.....
Och så det där med att det tar lång tid. Det tar lång tid! Ibland. Men inte för alla. De som är kärleksinvandrare och pratar ett språk som ligger nära svenskan, de glider igenom sfi på ett huj. Sen finns det de som behöver lång tid. Och? Kan ingenting få ta lite tid?
/Jenny
torsdag 14 maj 2009
Allt eller alls
Torsdag 090514
Det är den vackraste maj jag någonsin fått uppleva. Jag vill bara röra vid gräset, lukta på träden, vila ögonen på en sten som glittrar av eftermiddagssol. Det är fantastiskt. Och detta trots att jag är allergisk och inte kan sminka mig under hela maj månad.
En grej som jag verkligen uppskattar med sfi är att man måste fundera på så många små språkfrågor som man aldrig annars skulle ha reflekterat över.
Igår kom en tjej och frågade, med sina allra allvarligaste min, "vad är det för skillnad på allt och alls?".
Jag försökte komma på något annat svar än "ehhhhhhhhh" men medan jag stod där och "ehhhhhade" i nån minut så försökte hon hjälpa mig. Hon gav lite exempel.
-Är det något problem?
-Näää, inte alls
Hon föreslog att det var samma relation som mellan "också" och "heller". Men det är det väl inte!
Men vad är det för litet ord?
/Jenny
Det är den vackraste maj jag någonsin fått uppleva. Jag vill bara röra vid gräset, lukta på träden, vila ögonen på en sten som glittrar av eftermiddagssol. Det är fantastiskt. Och detta trots att jag är allergisk och inte kan sminka mig under hela maj månad.
En grej som jag verkligen uppskattar med sfi är att man måste fundera på så många små språkfrågor som man aldrig annars skulle ha reflekterat över.
Igår kom en tjej och frågade, med sina allra allvarligaste min, "vad är det för skillnad på allt och alls?".
Jag försökte komma på något annat svar än "ehhhhhhhhh" men medan jag stod där och "ehhhhhade" i nån minut så försökte hon hjälpa mig. Hon gav lite exempel.
-Är det något problem?
-Näää, inte alls
Hon föreslog att det var samma relation som mellan "också" och "heller". Men det är det väl inte!
Men vad är det för litet ord?
/Jenny
torsdag 7 maj 2009
Partikelverb
Torsdag 090507.
Jag funderar mycket på vad som är mer eller mindre svårt när man ska lära sig svenska. Det verkar också vara en fråga som intresserar folk. Det är ofta det folk frågar när man berättar att man jobbar som sfi-lärare.
En sak som jag tror verkligen förbryllar och förvirrar en andraspråksinlärare är de verb i svenskan som är både reflexiva och kräver en preposition/partikel. Jag tänker på t.ex. gifta om sig. I en mening med rak ordföljd är det kanske inte så svårt. "Han har gift om sig." Men vi pratar ju sällan så. Vi säger snarare en mening av den här typen "Gifte inte han om sig sen?".
Och då är det mycket att tänka på!
Det börjar med verbet och blir således en fråga. Sen kommer ett inte som egentligen inte betyder nåt men som svenskar slänger in i typ alla frågor (vilket gör att det blir väldigt svårt att svara för många). Sen måste subjektet komma och efter det kommer partikeln om som absolut måste vara där men hör ihop med verbet. Och sen kommer det reflexiva pronominet som också måste vara med men som kommer väldigt långt bort från verbet. Och slutligen hamnar ett litet tidsadverb.
Jag måste bara säga en till sak om det där med inte i frågor. Jag tror att vi inte tänker på att vi gör så när vi frågar, men det gör vi, hela tiden!
Och det konstiga med det är att om det finns ett inte i frågan så kan man inte svara ja, utan då måste man svara jo. Det är jättekonstigt. Testa med frågan ovan!
Jag fick en kommentar från Raija på min blogg. Skoj. Hon skrev om en tidning som heter KOM. Den riktar sig till alla som jobbar med vuxenutbildning. Om det är nån som e nyfiken kan man kolla www.visnet.se. Men jag hittade tyvärr inte artikeln om sfi där. Men jag tror jag har det där gamla numret och ska nog läsa det igen.
/Jenny
Jag funderar mycket på vad som är mer eller mindre svårt när man ska lära sig svenska. Det verkar också vara en fråga som intresserar folk. Det är ofta det folk frågar när man berättar att man jobbar som sfi-lärare.
En sak som jag tror verkligen förbryllar och förvirrar en andraspråksinlärare är de verb i svenskan som är både reflexiva och kräver en preposition/partikel. Jag tänker på t.ex. gifta om sig. I en mening med rak ordföljd är det kanske inte så svårt. "Han har gift om sig." Men vi pratar ju sällan så. Vi säger snarare en mening av den här typen "Gifte inte han om sig sen?".
Och då är det mycket att tänka på!
Det börjar med verbet och blir således en fråga. Sen kommer ett inte som egentligen inte betyder nåt men som svenskar slänger in i typ alla frågor (vilket gör att det blir väldigt svårt att svara för många). Sen måste subjektet komma och efter det kommer partikeln om som absolut måste vara där men hör ihop med verbet. Och sen kommer det reflexiva pronominet som också måste vara med men som kommer väldigt långt bort från verbet. Och slutligen hamnar ett litet tidsadverb.
Jag måste bara säga en till sak om det där med inte i frågor. Jag tror att vi inte tänker på att vi gör så när vi frågar, men det gör vi, hela tiden!
Och det konstiga med det är att om det finns ett inte i frågan så kan man inte svara ja, utan då måste man svara jo. Det är jättekonstigt. Testa med frågan ovan!
Jag fick en kommentar från Raija på min blogg. Skoj. Hon skrev om en tidning som heter KOM. Den riktar sig till alla som jobbar med vuxenutbildning. Om det är nån som e nyfiken kan man kolla www.visnet.se. Men jag hittade tyvärr inte artikeln om sfi där. Men jag tror jag har det där gamla numret och ska nog läsa det igen.
/Jenny
tisdag 5 maj 2009
Värna det som funkar
Tisdag 090505.
Jag har precis haft ett samtal med en medelålders man från Libanon. Och jag kan inte låta bli att undra över varför aldrig hans historia berättas.
Han kom till Sverige för sju månader sen. "Varför kom du hit?" frågar jag. "För att min fru älskar Sverige." svarar han. Han bor i Jordbro och tycker att det är ett jättebra område. Han klarade kurs B på en sommarkurs på några veckor. Sen klarade han kurs C på några månader. Och nu är han på kurs D och ska skriva nationella provet (NP) i juni. Han skriver hur bra som helst.
Men han är lite stressad säger han. Han har praktik varje förmiddag och kommer sen direkt till skolan. Dessutom håller han på med körkortsteorin på kvällarna. "Det är lite svårt med alla nya ord" tycker han.
Jag funderar på huruvida jag skulle palla att läsa körkortsteori på arabiska efter sju månader. Inte helt självklart.
Jag drömmer om att vi någon gång skulle prata om de invandrare som kommer till Sverige och fixar allt galant. Och att vi skulle förstå att det finns en koppling mellan att ha ett boende, att det finns en bra Arbetsförmedling och att man får plats på ett bra sfi. Och att det väldigt ofta leder till en lyckad start för en ny invånare i Sverige.
Det görs mycket bra! Om vi inte får veta det så värnar vi ju inte om det. Jag vill värna om det!
/Jenny
Jag har precis haft ett samtal med en medelålders man från Libanon. Och jag kan inte låta bli att undra över varför aldrig hans historia berättas.
Han kom till Sverige för sju månader sen. "Varför kom du hit?" frågar jag. "För att min fru älskar Sverige." svarar han. Han bor i Jordbro och tycker att det är ett jättebra område. Han klarade kurs B på en sommarkurs på några veckor. Sen klarade han kurs C på några månader. Och nu är han på kurs D och ska skriva nationella provet (NP) i juni. Han skriver hur bra som helst.
Men han är lite stressad säger han. Han har praktik varje förmiddag och kommer sen direkt till skolan. Dessutom håller han på med körkortsteorin på kvällarna. "Det är lite svårt med alla nya ord" tycker han.
Jag funderar på huruvida jag skulle palla att läsa körkortsteori på arabiska efter sju månader. Inte helt självklart.
Jag drömmer om att vi någon gång skulle prata om de invandrare som kommer till Sverige och fixar allt galant. Och att vi skulle förstå att det finns en koppling mellan att ha ett boende, att det finns en bra Arbetsförmedling och att man får plats på ett bra sfi. Och att det väldigt ofta leder till en lyckad start för en ny invånare i Sverige.
Det görs mycket bra! Om vi inte får veta det så värnar vi ju inte om det. Jag vill värna om det!
/Jenny
måndag 4 maj 2009
Frusen eller fryst?
Måndag 090504.
I torsdags sa en av mina elever "Hej då Jenny. Vi ses på stan på första maj!" Och jag som trodde att jag var helt politiskt neutral inför mina elever.
Jag fick ett mejl idag från en kompis som undrar om skillnaden mellan frusen och fryst. Det är sånt man verkligen kan fundera över. Betyder de samma sak? Det ena är väl ett perfekt particip och det andra en supinumform? Nä förresten. Inte kan man väl säga "Jag har fryst"? Det heter väl "Jag har frusit". Och i så fall är båda formerna perfekt particip.
"Frusen fisk" eller "fryst fisk"?
Båda går bra.
Men "Jag är frusen" eller "Jag är fryst"?
Jag är frusen så klart.
Handlar det om huruvida det kalla kommer inifrån eller utifrån?
Ja kanske det.
Vad tror du?
/Jenny
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
