Svenskans S

Tisdag 091201

Äntligen december. November har varit värre än nånsin. Jag har, för mina elever alltså, försökt förklara vikten av att göra saker mysigt i Sverige i november. Att man ska ha vackert ljus hemma, en ny dvd-box, ett skönt täcke och dricka mycket te eller varm choklad. Det här ordet mysigt används nog mest här i Norden. I många fall fick eleverna titta på ordet skönt i stället eftersom mysigt inte fanns i ordboken.

En sak som inte är så mysigt är gångvägen till mina barns skola. Den är allt annat! Hur tänker man? Nu håller de på att gräva upp stora hål i asfalten igen. Då drar man om trafiken eftersom bilarna måste fram och få plats till varje pris. Men cyklar och gående tvingas riskera livet. Det är hemskt när man ser en ensam pappa eller mamma med en gågrupp (barn som går tillsammans till skolan) vingla fram mitt i gatan bland grävskopor, lastbilar och framför allt personbilar på väg till jobbet som kör för fort. Var det så vi ville ha det?

Hur som helst. Sfi rullar på. Snart är terminen slut....igen! Det går så vansinnigt fort. En mycket intelligent man från Kazakhstan, som pluggar med mig, påpekade att han tyckte att tiden i Sverige går fortare än vad han är van vid! Hm. Pressar vi in för mycket så att tiden försvinner och inte känns?

I fredags försökte vi reda ut en sak i klassen. Eleverna är på D-nivå och många är redo för nationella provet i december.

Svenskans alla s.

Mina elever blir mer och mer förvirrade ju mer de lär sig över alla dessa olika s. Jag har inte reflekterat över det så mycket förut.

Först pratade vi om genitiv-s, typ Zahras eller Jennys. De ville kalla det för äga-s och det är ju en bra etikett. Då frågade någon om det är samma s som foge-s i t.ex. Arbetsförmedlingen. Nä och så gick vi igenom det. Eleverna ville kalla det bindebokstav. Bra namn!

Jaha. Sen kom verben. Det finns vissa verb som slutar på s bara. Typ: finns, hoppas och trivs. Det är bara att acceptera. Sen pratade vi om passiv form av typen "dörrarna stängs". Det är presens men det finns inget subjekt. Det kunde de flesta förstå. Men sen kom träffa och träffas, slå och slåss eller se och ses. Då körde det ihop sig. Nu betydde s:et att det inte fanns objekt ("Jag träffar dig": s + v + o men "Vi träffas": s +v) och alldeles nyss betydde s:et att det inte fanns subjekt och innan dess betydde s:et ingenting, det bara är så.

Jag vet ett till ropade en thailändsk tjej. "I fredags", vad är det för s?

Ja du, det signalerar dåtid. "I somras", "i onsdags" etc.

Sen kom det fram en äldre kvinna från Irak och undrade om träffa är presens och träffas är dåtid. Och då förstod jag att det här var en mycket svårare grej än vad jag hade fattat. Som vanligt!

/Jenny

Riksdagsbesök

Lördag kväll 091121

I fredags var jag och min D-grupp på studiebesök i Sveriges Riksdag. Det gick under omständigheterna himla bra. Omständigheterna bestod i att munken och några thailändskor tappade bort sig redan i Haninge, en fick blodsockerfall och fick sitta på en stol, en pallade inte att gå igenom säkerhetskontrollen, en tog med sig sin kusin som tog med sig sin son, en tog med sig sina mamma och höll på att inte komma fram.

Vi blev med andra ord försenade och guiden var märkbart irriterad. Men det gick över så fort vi kom iväg eftersom mina elever är så satans nyfikna, glada och festliga. Guiden var hela tiden arg över att vi inte gick fort nog, men hon verkade också tycka att det var spännande med elevernas reaktioner. En man utbrast "Är det Stalin?" när vi gick förbi en byst av Hjalmar Branting. Hi hi.

Men nu ska jag komma till det som var mest intressant. Jag funderar ofta och mycket på vad som är svårt för andraspråksinlärare. Ibland är det lätt att se och ibland inte.

Men när vi gick runt med guiden så blev det så tydligt. Jag förstod precis vad det är jag tar bort och förenklar för att mina elever ska förstå. Svenskan har så många verb som kräver vissa prepositioner, fasta fraser eller vad man ska kalla det. Hon sa typ "men de två sakerna har inte med varandra att göra". Det verkar så självklart vad det betyder. Men det är bara massa små intetsägande ord som får sin innebörd av att man fattar relationen mellan dem. Och det hinner inte mina elever. "Ha med något att göra". "Det har inte med det att göra". Snacka om hög abstraktionsnivå i språket.

Det roligaste var när guiden pratade om Arboga och jag hörde hur en elev viskade till en annan "undrar varför hon pratar om armbågen".

Förförståelse!

Har man aldrig hört talas om Arboga så söker man efter det närmaste man kan relatera till och då blev det armbåge och under tiden som man funderar på det så missar man nästa mening och nån stans där har man kanske tappat bort sig. Och då är det bara att ge sig in i nästa mening.

Men det kräver energi!

Jag fattar att de var färdiga efteråt. Men också jätteglada. En kvinna sa "nu måste jag hem och ringa min familj och berätta att vem som helst kan komma och lyssna på politikerna i Sveriges riksdag".

/Jenny

Jobblinjen

Måndag 091116

Härom veckan träffade jag ett sånt himla bra exempel på hur fel det kan slå med denna extrema iver att alla till varje pris ska jobba. Den så kallade jobblinjen.

En tjej började hos mig på grundläggande svenska (sas, nivån efter sfi) den här terminen. Hon kom varje dag och ville väl utbilda sig i Sverige. Sen plötsligt kom hon inte mer. Så träffade jag henne på bussen förra veckan och frågade vart hon hade tagit vägen.

Hon berättade då att enligt Socialtjänsten så fick hon inte fortsätta få bidrag eftersom hon kunde söka pengar från CSN. Då gjorde hon det men fick nobben för att hon var under tjugo. Då blev hon ombedd att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Och hon kunde inte plugga om hon var officiellt arbetslös. Där var hon nu utan pengar, utan studieplats och utan jobb och en hyra att betala.

Deppigt och värdelöst!

Allt för att pressa folk att ta sig in på arbetsmarknaden. Hade det inte varit bättre om hon hade fått plugga klart på sas, fortsätta på komvux och sen kanske skaffat sig en utbildning?

Jag tror verkligen att allt blir bättre om man lyssnar på vad folk vill. Det är väl ingen vits att utveckla ett samhälle ekonomiskt om folk inte mår bra?

/Jenny

Vokaler och hederskultur

Lördag 091107

Den här veckan har varit fylld av spännande och givande samtal. Som alltid på sfi.

Jag pratade länge med en kille från Turkiet. Han berättade och förklarade detaljerna kring bortgifte och föräldrars inblandning i kärleken. Han var lika förbannad och äcklad av det systemet som jag är.

Jag förstod en sak efteråt. Jag fattade hur viktigt det är med diskussionen, samtalet och mötet! För när vi pratade om det så blev det mänskligt. Det är inte acceptabelt eller okej. Men det är mänskligt. Bakom åsikterna och valet av handling finns levande människor. Människor som tänker och känner och älskar. När man ser en annan kultur på håll så kan vissa saker te sig omänskliga och bara absurda. Och jag tror att det är farligt och dumt att tro att saker som människor gör är omänskliga.

Om man inte ser människor bakom agerande så kan man aldrig komma framåt och inte heller mötas.

Vi hade en diskussion i klassen om huruvida föräldrar har rätt att ha åsikter om barnens val av partner. De allra flesta i klassen tyckte att föräldrar och släkt har ett ansvar över att deras barn väljer en bra framtida partner. De tyckte så i olika grad, men alla var överens att mer eller mindre måste föräldrarna lägga sig i. En kille från Ungern sa att han inte vore en bra far om han lät sin dotter gifta sig med en narkoman. Och en kvinna från thailand sa att hon inte skulle kunna tänka sig att tillåta hennes dotter att leva med en man utan pengar. Efter att alla sagt sitt frågade de hur jag tänkte.

Jag berättade att för mig och mina vänner så får inte föräldrarna ens antyda något negativt om ens val av partner. Jag sa att om jag, när jag var 18, skulle kommit hem med en 60-årig kriminell tjockis så kanske min mamma skulle ha vågat säga "e det här verkligen rätt man för dig Jenny?". Vi skrattade och jag förklarade att om jag tyckte att han var rätt man så var det till sist mitt beslut. Klassen fnissade och funderade och vi förstod nog allihopa att här har vi en stor skillnad på synen på familj, individ och självbestämmande. Vi kunde nog alla se fördelar och nackdelar med de olika systemen. Men det fina var att vi ville förstå hur olika man kan tänka.

Sen snackade jag med en serb om vad som är svårast när man lär sig svenska. Han tyckte att vokalerna var hopplösa. Usch. Jag förstår det. Först 9 stycken istället för 5-6 som de flesta andra språk i världen verkar ha. Och sen 18 vokalljud. Man borde verkligen skilja på lång och kort vokal med hjälp av skriften. Väg borde skrivas vääg. Då skulle det finnas större chans att förstå uttalet. Han har i alla fall legat i som en tok och kunde uttala o med ett perfekt litet runt o-ljud och å som ett riktigt bra svenskt å.

Han frågade, med all rätt: "Men varför skriver ni boll med o när det låter exakt som erat å? Det kan man ju verkligen fråga sig.

/Jenny