Onsdag 26 augusti
Det är kallt. Man hade ju hoppats på en skön sensommaraugusti med massvis av kvällsbad. Men tji fick man.
Och ramadan har börjat. Än så länge har jag inte märkt av den muslimska fastemånaden direkt.
Ibland kan jag bli trött på att den stör lektioner och planering. Men sen veknar jag. När jag läser om tanken med ramadan och hur det handlar om att koncentrera sig på det som är viktigt i livet och släppa det världsliga så ger jag mig. Tänk om alla gjorde det. Vad skulle hända då?
Själv funderar jag på en annan sak när det gäller pedagogiken inom sfi. Jag tänker på huruvida man ska fokusera på helheten eller delarna.
När jag får elevtexter och jag inte fattar ett ord, så tänker jag att "nä, här måste börjas från grunden". Och jag tror många känner igen den ivern, att verkligen bryta ner språket till ett verb i varje sats och utgå från att "man ger sig inte förrän basgrammatiken sitter".
Grejjen är bara att man kan jobba med grunderna och basen hur länge som helst.
Och då ser jag mig på dansgolvet. Jag håller på att lära mig att dansa lindy hop. Och när jag får dansa till en snabb låt som jag gillar med en partner som är på gott humör, då går det bra. Jag vill dansa! Jag kan dansa! Ge mig nya figurer och turer! Nu är jag på gång!
Men vad händer. Jo, där kommer en petig lärare och påpekar att handen ska vara där och blicken där och hälen ska inte nudda golvet och ditt och datt och plötsligt kan jag inte dansa.
Och det är då jag blir så himla rädd. Rädd att det är precis så vi gör med våra elever. Just när de är på gång så stoppar vi dem. Vi går in och petar i språket och kräver att det måste finnas subjekt, och verbet ska byta plats i tid och otid, och "på Haninge" det kan man absolut inte säga, och det är faktiskt skillnad på verbet jobba med a och substantivet ett jobb och det måste man helt enkelt lära sig!
Låt språket flöda! Främja kommunikationen! Ropar jag till mig själv och är på väg att storma ut i klassrumsvardagen när jag kommer på en sak. Jag kommer på att det finns ju så många historier om nya svenskar som har känt sig väldigt utsatta för att ingen har talat om för dem vad de har gjort för fel. Och det är ju lärarens ansvar. Skolan. Det finns en skola med utbildad personal för att det inte ska bli fel. Alla ska få chansen att få ett korrekt språk.
Och då backar jag.
Man kanske kan dansa på olika sätt på dagen och på natten. Jag hoppas bara att eleverna hittar forum där språket får ta fart utan att stoppas.
Imorgon är det film på kulturhusets tak:
http://www.kulturhuset.se/default.asp?id=3191&domain=http%3A%2F%2Fwww%2Ekulturhuset%2Estockholm%2Ese%2F&url=default%2Easp%3Fid%3D28335
Jag ska spela lite skivor och du är självklart välkommen!
/Jenny
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åhh vad du skriver bra. Vilken lycka för dina elever att ha dig som lärare. Det samma gäller kommunikation. Det är nog inte så stor skillnad om det gäller ett nytt språk el. mina erfarenheter av barn med språkstörning. Det är så språkdödande att upprepa eller förtydliga. Att hålla igång konversationen och ge respons på antingen det som sägs eller det som man gissar sig till. Det kan bli en fantastisk diskussion med många turer.
SvaraRaderaJag tror det är viktigt att håll igång diskussionen och inte bekymra sig över att förstå varje ord. Att "Hålla igång dansen!"
Åh, tack snälla Sandra. Ja, det är knepigt det där. Som du skriver: språkdödande. Det är ju en mardröm att vara en språkdödare. Och samtidigt finns det språklärare som är just det. Men ingen vill vara det....Och ingen kan svara på hur man lär ut språk bäst........och inlärningen är olika för alla.....
SvaraRaderaMen ändå: Varför gå när man kan dansa?