hmmmm

Lördag 101218

Åååå, vad länge sen jag skrev något på min blogg. Det är inte det att det att det inte händer saker på sfi. Det är som att jag har gett upp. Sfi-bonus blev verklighet fastän jag inte träffat en enda som är verksam inom sfi som tycker att det är bra. Nu ska det privatiseras i min kommun också fastän ingen verkar trivas på de privata företagen, varken lärare eller elever. Hur kan det fungera så? Om man genomför en reform på en plats så kollar man väl om det blev bra innan man gör det på nästa plats? Eller?

Jag har fått två underbara "vardags/verklighets-julklappar" som är sfi-relaterade och som än en gång stärker mig i min tro på att vissa saker måste få ta tid.

Jag har haft en elev som har gjort praktik, parallellt med sfi, hela terminen och nu är det slut. Hon var lite uppgiven och kände kanske att det var väldigt mycket gratis slit från hennes sida. Men så skrev hon ett mail till mig härom dagen fulle med smileys och utropstecken. De hade ringt och frågat om hon kunde tänka sig att jobba några timmar. Jippi! Det här kan ju faktiskt förändra allting.

Och sen efter bara några minuter mötte jag en ex-sfi-elev i korridoren. Hon har varit ganska länge i Sverige och har alltid vetat att hon ville jobba som lågstadielärare i Sverige, vilket hon har utbildning för från Portugal. Hon började på sfi på b-nivå, och nu är hon klar med alltihop. Nu väntar validering och några extrakurser på universitet. Hon har säkert kostat pengar men fatta vad hon kommer att kunna ge tillbaka när hon börjar jobba.

Och dessutom handlar det om hur vi tar hand om varandra, hur Sverige möter sina nya invånare och hur människovärdet respekteras.

//Jenny

Att vara Att ha

"Flaggan är stilla. Vinden är stilla. Det är människans hjärta som skapar oro."

från "Ashes of time" av Wong Kar Wai

Fint! Det kommer från den buddhistiska läran och jag tänker på de orden hela tiden dessa dagar.

När jag inte tänker på ovanstående tänker jag på en lektion jag hade förra veckan. Det var jag och mina sas-elever som diskuterade kulturskillnader mellan Sverige och elevernas vitt skilda hemländer.

Jag har gjort det förr och jag var inställd på att samma gamla adjektiv skulle dyka upp för att beskriva svenskar; typ tystlåtna, försiktiga, stressade, blyga etc. Men så sa en tjej att hon hade reagerat på att svenskar såg ut hur som helst i offentliga miljöer. Hm. Hur då?

Hon fick snabbt hjälp av nästan alla i klassrummet. De sa saker som att "här kan man gå till affären utan smink", "på tunnelbanan sitter män med smutsiga kläder fast de har jobb", "tjejer går ut på stan i stora tjocka tröjor" och "en lärare kan vara lärare med fula skor". Jag tittade ner på mina slitna sandaler och kände hur jag inte riktigt hängde med. Jag som alltid har trott att svenskar är så modemedvetna, rika och snobbiga.

En tjej berättade att hon har en kompis som jobbar på resebyrå och hon hade sålt en resa för jättemycket pengar till en kille med trasiga byxor och smutsigt hår. Alla nickade instämmande. Jag började förstå och känna igen mig i beskrivningen, men var ändå tvungen att fråga lite oroligt "är det här bra eller dåligt?"

"Det är underbart" utbrast de enhälligt. Särskilt tjejerna tyckte att det här var det bästa med att bo i Sverige, att slippa bry sig så mycket om utseende och yta.

Wow. Det här är ju himla spännande. Och jättestort! Heja Sverige.

En tjej uttryckte det så klokt, hon sa att i Sverige är det viktigare att vara än att ha. Tänk på den.

Innan jag hade hunnit smälta det kläckte hon nästa sanning; Men för att vara måste man ha.

Snacka om kloka elever.

Jag lärde mig nog mest av den där lektionen.....

/Jenny

Likvärdig

Torsdag 21 oktober

Jag hinner inte med min egen blogg så bra längre. Jag är mer koncentrerad på elevernas bloggar. Jag kan verkligen rekommendera bloggande i sfi-undervisning. Det ger mycket. Det är datakunskap, kommunikation, läs och skrivträning och dessutom väldigt smidigt när eleverna är borta mycket. Då har de alltid något att pyssla med som inte kräver litteratur, lärare etc.

Idag slutade en tjej i klassen för att hon är klar på sfi och ska börja på sas. Hon hade med sig jättemycket god mat! Alla åt och pratade och sen var det dags för det obligatoriska fotograferandet. Vi tittade på Youtube och eleverna undrade om svensk musik. Jag visste inte vad jag skulle visa riktigt. Vi tittade på Carola som sjöng Du gamla Du fria på någon fotbollsplan i Sverige. Kändes ganska ofräscht faktiskt. Jag kunde se nationalismen jäsa och puttra.....

På sas har jag fått elever från HELA världen, alltså verkligen HELA världen. Det är det absolut bästa jag vet. Tjetjenien, Kina, Kongo, Polen, England, Österrike, Turkiet, Tunisien, Litauen, Uzbekistan, Filippinerna, Uruguay och ja, jordens alla hörn. Maffigt!

/Jenny

Bloggosfären

Tisdag 28 september

Nu är det kallt. Och tidningen skriver att det ska bli en riktigt hemsk och kall vinter. Det är sköna täcken, stora koppar te och mängder med choklad som gäller för att överleva.

Jag har börjat blogga med mina elever och det känns så grymt roligt. Det händer något!

Svenska språket flyttas ut och bort från klassrum och läromedel och påhittade låtsassituationer och dialoger och allt det där fejkade. Och istället flyttar språket in i ett riktigt sammanhang där det har just den uppgift som språket har: kommunicera!

Det är också väldigt skönt att kunna backa lite och ta ett steg tillbaka och veta att inlärningen flyter på utan läraren samtidigt som man är med och följer upp och leder in samtalet på valda ämnen.

Om du har lust och tid, kolla våra bloggar:

sfi-butik.blogspot.com

Den här bloggen är för dem som läser en kurs som heter butikssvenska och den finns till för dem som vill jobba i butik eller i affär i framtiden. Det är en liten grupp och de flesta gör praktik parallellt med kursen.

Sen har vi:

jennysdem.blogspot.com

Den här bloggen är alldeles ny och är för mina d-elever som läser tre dagar i veckan på eftermiddagen. Jag hoppas att det också ska kunna hjälpa dem som jobbar mycket att följa med i vad vi gör och kunna delta hemifrån.

/Jenny

Som man frågar....

Fredag 100910

Halloj!

Härom veckan såg jag ett inslag på nyheterna. Jag har letat som bara den efter det på nätet för att mer exakt kunna återge innehållet. Men jag hittar det inte. Så jag får försöka ändå.

Det handlade om att föräldrar inte tror att deras barn får tillräckliga kunskaper i skolan. Det basunerades ut som ett krigslarm i vanlig ordning. Svenska skolan är i kris! Hälften anser att barn inte lär sig tillräckligt i skolan nuförtiden!

Men vänta nu. Vad är det för fråga? Vad betyder det?

De lär sig inte tillräckligt? Finns det någon som skulle svara ja på en sådan typ av fråga? Om någon frågade dig t.ex. "Tror du att du äter tillräckligt hälsosam mat?" Vad skulle man svara då?

Jag skulle svara; "Nä, antagligen inte".

Eller om någon frågade "Tycker du att du behärskar tillräcklig många språk?", då skulle i alla fall jag svara "verkligen inte".

Betyder det att jag äter dåligt eller att jag borde skämmas för att jag bara pratar tre språk?

Nä, det betyder att en sådan fråga går inte att få annat än nej på, eftersom själva ordet tillräckligt implicit innehåller en övre gräns som man inte kan nå.

I samma inslag säger reportern att över 70 % har mycket stort förtroende för sina barns skola och de resterande 30 % hamnar på stort och ganska stort förtroende. Är inte det värt att göra en rubrik av?

Vi har alltså en skola idag där ALLA föräldrar har förtroende för sina barns skolor.

Vi har någonting bra som bara kan bli bättre. Glöm inte det!

Jenny

Lilla det

Fredag 3 september 2010

Ibland drabbas jag av "språkångest" eller "språkpanik" över det svenska språket. Det är när det känns helt omöjligt att förstå eller förklara svenskan.

Det hör ihop med jobbet så klart. Det är inte så många andra än sfi-lärare som måste hålla på att dissikera språket hela dagarna och försöka förklara på ett språk som mottagaren inte kan! Jag menar att vi ska förklara konstiga saker i svenskan på svenska.

Nu är det "lilla det" som ställer till det. Kolla bara på just den mening som jag skrev. Vad betyder alla dessa "det"?
Ingenting.
Men de måste finnas där.

Vi jobbar med valet och politik just nu. Igår skrev en elev "Val är 19 september.". Det låter inte bra, sa jag, varpå hon förklarade att ordet val var subjekt och sen kom verbet och sist tiden. Hon har fattat den svenska grammatiken så bra och ändå blir det fel.

/Jenny

Praktikplatsernas knepiga vara eller icke-vara

Onsdag 1 september

Så var det höst. Och direkt brakade hela pendeltågstrafiken ihop. Jag ser framför mig alla dessa förlorade timmar på Älvsjö station. Herrejistanes vad tråkigt.

Jag har en kurs som heter sfi-butik, eller heter den butikssvenska? Vad låter bäst? Hur som helst så är det en kurs för alla sfi-elever som drömmer om att jobba i affär eller butik i framtiden. De pluggar "butiksanpassad" svenska tre dagar i veckan och sen är de på praktik två dagar i veckan.

En bra praktikplats är verkligen ett lyft och en dörr som kan öppnas till någonting nytt, till kunskap eller i bästa fall ett jobb. Men en dålig praktikplats är bara utnyttjande av människor. Och jag fattar inte hur jag ska bli klok på hur man ska veta vad som är vad.

Jag skickar elever till olika praktikplatser och ibland bara funkar det hur bra som helst och nästa gång går det åt skogen. Och vems är felet? Och vad kan man kräva? Vad kan man kräva av eleven och av arbetsgivaren?

Ja, jag hoppas att jag lär mig av det här och blir klokare med tiden. Vad tänker du?

/Jenny

ramadan

Torsdag 100826

Äntligen har jag landat. Idag kändes det kul att jobba igen. Intressant det där, hur man behöver en vecka eller två för att komma in i rätta känslan.

Jag har en kurs som heter butikssvenska eller sfi-butik. Den är för dem som vill jobba i affär eller butik i framtiden. Kursdeltagarna kommer från när och fjärran. Bulgarien, Iran, Turkiet, Polen, Bosnien, Thailand, Afghanistan, Eritrea, Irak och Laos finns representerade. Underbart.

Idag pratade vi om kvartersbutiker. Vad är det och vad kännetecknar en sådan. Vi diskuterade huruvida det är lätt eller svårt att driva en kvartersbutik. De kom fram till att det måste vara svårt med konkurrensen från storköpen. Plötsligt utbrast en elev "stackars dem". Alla tittade undrande på henne och hon fortsatte "nu äter ju ingen något för det är ju ramadan!".

Alla skrattade tillsammans. Alla vet ju att inte alla i Jordbro fastar, men det var ju en rolig grej att säga.

/Jenny

"Eleverna lär sig allt mindre i skolan." Slut citat.

Tisdag 17 augusti

Eleverna började förra veckan. Jag har inte riktigt hunnit komma in i matchen. Men imorgon träffar jag dem igen och då hoppas jag på att landa.

Jag planerar hösten. Det är val i september och det kommer så klart att ingå i terminens upplägg. Centrum för lättläst (http://www.lattlast.se/) ger ut ett material inför valet där partierna får presentera sig själva.

Jag bläddrar lite.

På grund av ens ideologiska bakgrund så kan man reagera mer eller mindre på allt som de olika partierna skriver. Men det finns en sak som jag verkligen måste ifrågasätta.

Det är Folkpartiet Liberalernas text om utbildning. De inleder texten med denna mening:

"Eleverna lär sig allt mindre i skolan." Slut citat.

Vad betyder detta? Jag vill verkligen veta. Jag undrar vilka elever de pratar om. Det kan väl inte vara förskolan? Vad jag vet har dagis blivit förskola med tydliga mål, högre status för förskollärare och egen läroplan. Barnen kan väl knappast lära sig mindre i förskolan idag än för trettio år sedan?

Ja, just det, vad pratar vi om för tid här? "Eleverna lär sig allt mindre i skolan", mindre än när då? För 100 år sedan? Nä, det vet vi ju att så inte är fallet. Men vilken tid jämför de med?

Jag ser min egen son som ska börja tvåan i lågstadiet. Hela klassen ligger långt långt längre fram inom svenska och matematik jämfört med när jag gick i skolan. Ibland tror jag nästan att de lär sig för mycket för fort.

"Eleverna lär sig allt mindre i skolan", lär sig vadå? Svenska, geografi, matematik, bild eller engelska? Nä, engelska kan det ju bara inte vara. Ungdomar idag måste ju vara generellt bättre på engelska än för 50 år sedan. Menar Folkpartiet alla ämnen? Undrar om de pratar om sådant som man inte kan mäta också, t.ex. att våga prata inför folk eller kunna visa empati.

Jag tänker på den verksamhet jag befinner mig i, sfi. Lär sig eleverna på sfi mindre idag? Jag tror verkligen inte det. Men eftersom Folkpartiet och Mr. Björklund verkar veta så önskar man ju att han kunde berätta för lärarkåren hur den ska jobba.

Det finns väl ingen som hävdar att skolan är så bra att den inte kan bli bättre eller att det inte finns problem i den svenska skolan? Men det är inte samma sak som att säga att den är dålig.

Jenny

Våga tro på individen

Här kommer ett långt blogginlägg. Jag skickade det också till Stockholms Fria Tidning som tog in det:

http://www.stockholmsfria.nu/artikel/83584


Våga tro på individen

Debatt
Vi måste våga lita på att människor känner vad som är bäst för dem, skriver Jenny Lejeborg, lärare i svenska för invandrare. Hennes erfarenhet visar att alla människor har olika drivkrafter.
Publicerad: Torsdag 29 april 2010 08:00

Jag läser Marika Lindgren Åsbrinks debattinlägg i Stockholms fria tidning från 17 april. Hon skriver om vikten av att ta vara på de arbetslösas kompetens, vilket både individen och samhället tjänar på.
Jag håller med henne till punkt och pricka och vill spinna vidare på samma tråd men med ett perspektiv utifrån svenska för invandare (sfi).
Som lärare inom sfi möter jag många som står på tröskeln till den svenska arbetsmarknaden. Och nu kommer jag att generalisera en del, men det är bara för att ge en bättre bild av verkligheten så som jag ser den.
Jag anser att det absolut väsentligaste i hela denna diskussion är att våga tro på individen. Jag har elever som inte vill plugga vidare. Många av de unga polska tjejer som läser på sfi vill ut i arbetslivet. De drömmer om att jobba inom service eller handel. De vill bli klara med sfi och få godkänt på kurs D för att snabbt kunna söka jobb i butik och affär.
Sedan finns det de som tar vilket jobb som helst för att försörja sig själva eller sina barn som de lämnat på andra sidan jordklotet. De hoppar hellre av skolan och sätter jobbet i första rummet. Jag har många thailändskor som lyckas kombinera jobb och sfi på ett alldeles mirakulöst sätt. De åker över halva stan för att jobba 4 timmar på morgonen, pluggar på sfi hela eftermiddagen för att sen åka tillbaka till någon avlägsen förort och städa 4 timmar till. Var de finner sin energi är en gåta.
Och så finns det de som drömmer om en utbildning och ett yrkesliv i Sverige. De vill gå klart sfi, alla kurser. De vill fortsätta på grundläggande svenska som andraspråk och sen kanske bli busschaufförer, undersköterskor eller förskollärare.
Alla typerna finns. Alla kommer inte att plugga vidare i all evighet och kosta pengar. Och alla kommer inte att sluta på sfi för att de hellre vill städa. Låt människor själva välja. Men ge alla chansen att välja. Det måste vara värt vad det kostar. Varför pressa någon att plugga som hellre vill jobba? Varför inte låta den som vill studera göra det, utan tvinga den att ta ett jobb som den inte vill ha?
Vem tjänar på olyckliga, frustrerade och otillfredsställda medborgare?
Vad som händer när man säljer ut sfi eller lägger det på entreprenad är att verksamheten ofta flyttas till så billiga lokaler som möjligt. Där hamnar eleverna i ett vakuum och ett tomrum utan kontakt med det framtida samhället.
Jag är nu på en kommunal skola där sfi ligger i samma lokaler som komvux. Där får eleverna möjlighet att läsa vidare. Jag möter före detta elever som stolt kommer till skolan i sin jobbuniform för att visa att de fått jobb som till exempel busschaufför. Eller som igår, när jag mötte en tjej från Afghanistan som jublade över att hon skulle få bli undersköterska. Hon började på kurs B på sfi och har tagit sig hela vägen till sitt drömyrke. När jag ser mina gamla sfi-elever plugga turism eller ekonomi tillsammans med svenska elever så ser jag en ljus framtid. När deras drömmar får ta plats.
Om vi erbjuder människor denna chans så kommer vi att lyckas. Då kommer integrationen som ett brev på posten. Tänk dessa människor i deras hemmiljö. Tänk hur de ser på Sverige. Tänk hur deras barn kommer att se på sin framtid. Tänk föräldrar som trivs på sin arbetsplats.
Sfi måste vara flexibelt, integrerat med komvux, samarbeta med AF och socialtjänsten men framförallt så måste vi våga tro på att människor själva vet vad som är bäst för dem.
Centrum Vux i Haninge, Jenny Lejeborg, Sfi-lärare

Kulturhuset 2

Fredag 100521

I tisdags var jag på Kulturhuset igen. Den här gången med sas-gruppen. Hur skoj som helst. Vi kollade på modellen nere på entréplan och eleverna visade ett väldigt intresse för Stockholms geografi. Jag tänkte på hur bra det är att få koll på sin stad ovanifrån. Det är viktigt att veta var man är, rent geografiskt alltså, om mycket annat är nytt och annorlunda i livet.

När jag åkte upp i TV-tornet i Berlin så kände jag mig lugnare sen. Rom och London har jag aldrig sett uppifrån och det kanske är därför jag inte får något riktigt grepp om de städerna.

Och apropå den där modellen. Alla kallade den "maqet" eller något liknande. Alla förstod varann när de använde det ordet. Alla utom jag! Arabiska, polska, spanska, ryska etc. verkar ha samma ord för det vi kallar modell.

Vi gjorde samma rundvandring som förra gången. Taket, alla restauranger, tatueringsbilderna, Yanagis fantastiska fotografier, Rum för barn, Ta Plats, Ekoteket, Gubbarna som spelar schack och Läsesalongen så klart. Jag älskar Kulturhuset. Vi gick igenom alla tusentals band i Läsesalongen och skrattade så en sur gubbe sa åt oss att vara tysta. Ni som har varit där vet vad jag pratar om.

Det är så lyxigt att få öppna hemliga och stängda dörrar för våra nya svenskar. Den här gruppen skrev sina utvärderingar för kursen igår och Kulturhuset fick en topplacering.

Det här med att det sitter en lapp på väggen där det står "Kungen är en idiot" upprörde en kille från Uganda enormt. Förra gången var det ju en man från Uzbekistan som blev jättearg och konfunderad över hur det kan vara okej att säga så. Det här är lappar som folk skriver anonymt och stoppar i en låda. "Hemligheter om Sverige" är typ rubriken. Båda killarna sa exakt samma sak. De frågade sig hur man kunde vara så respektlös inför en representant för sitt eget land.

Är det respektlöst? Jag skulle aldrig tänka det spontant, men när jag såg båda deras reaktioner är jag inte så säker längre. Hur är det med respekt? Till vilken grad är den positiv och när går respekt över i överdriven vördnad eller underdånighet?

Jenny

Kulturhuset

Fredag 100508

Idag var jag på Kulturhuset med mina elever. Det var sfi-gänget. Om två veckor ska jag dit igen med min sas-grupp.

Det var hur som helst jätteskoj och trevligt. Vi kollade på flera utställningar och de fick olika frågor att söka svar på. Det är svårt att hålla ihop en stor grupp så där och man önskar att man fick gå runt med tre stycken i taget. Det slutar ofta så att man hänger med en liten grupp som man har supermysigt med och man önskar att man skulle hinna vara så med alla. Ja ja.

Jag diggar att vara på stan med mina elever för det är så mycket man ser med andra ögon. Vi tittade på fotografierna med tatuerade människor. Det är mycket naket och intimt. De tittar bort och jag tror att de tänker att de inte vill titta på nakna främmande personer. Jag reflekterar över hur självklart det är med nakenhet för mig och typ hela svenska folket.

Sen kommer vi till en låda där man får skriva vad man vill om Sverige och sen lägga lappen i lådan. Lite längre fram sitter en del av lapparna på väggen. Någon har skrivit "kungen är en idiot" varpå en kille klassen reagerar jättestarkt. Han tycker att det är respektlöst och hemskt att man får säga så på en offentlig plats. "Om jag jobbade här skulle jag bränna den lappen" säger han.

På våning 3 pågår just nu en fotoutställning av den japanska konstnären Miwa Yanagi. Väldigt fin. Och surrealistisk. Flera elever kom fram och frågade om bilderna som om de vore "sanna". Typ "varför biter den lilla flickan den gamla i handen?". Jag tänkte en del på gränsen mellan fantasi och verklighet och hur man övar sig i att förstå skillnaden.

Jag längtar efter nästa besök.

/Jenny

Jan Björklund och Stefan Holm

Måndag 100419

Kan någon förklara idén med sfi-bonus?

Regeringen har beslutat att införa en bonus för dem som lär sig svenska på ett visst antal månader. Detta tror man ska skynda på studierna och motivera eleverna.

Det har varit ute på försök i 13 kommuner och enligt Lärarnas tidning (http://www.lararnastidning.net/) tycker lärarna på sfi att det inte är en bra idé. Jag har försökt ta reda på hur många som har fått denna bonus och den enda siffra jag hittar är 8 personer! 8 personer!

Jag har inte träffat en enda människa som tror på detta.

Det är ett sånt hån mot människor som verkligen kämpar med vårt svåra, krångliga och ibland omöjliga språk. Som om vi vill säga att om ni bara försökte så skulle ni få ett pris, men eftersom ni är så slöa och ointresserade så blir det inget av med det.

Jag tänkte på en ganska talande jämförelse idag. Det är som om man tog Jan Björklund och Stefan Holm och ställde dem inför uppdraget att lära sig hoppa längdhopp på en månad. Målet skulle vara att hoppa över tre meter. Vem tror ni skulle vinna? Ja Herr Holm så klart. Mr Björklund skulle antagligen inte kunna hoppa mer än två meter hur mycket han än tränade. Han skulle kunna bo på sin lokala IP. Han skulle kunna ta in experter och satsa alla pengar i världen. Han skulle kunna gråta och be om ett godkänt resultat, men det skulle aldrig bli nåt. Hans kropp kan helt enkelt inte lära sig det i vuxen ålder. Det är en fysisk omöjlighet.

Jag tror att det är så med språk också. Vi kan lära oss jättemycket och vi kan fortsätta utvecklas, men det finns en gräns för många. Tyvärr.

Vad vi kan göra är att ge dem uppmuntran och möjlighet att utvecklas så mycket som möjligt.

Men skulle det inte vara konstigt om vi gav Stefan Holm massvis med pengar för att han lärde sig hoppa tre meter i längd? Han kanske knappt skulle behöva träna. Han kanske nästan kunde det redan.

Det är så sfi-bonusen slår. De som inte har några som helst problem med svenska premieras. Det är invandrare från länder med språk som ligger nära vårt. Det är kärleksinvandrare som oftast är försörjda och inte är i desperat behov av pengar. Medan alla andra som verkligen har det tufft ska känna sig misslyckade. De som pratar somaliska, thailändska, vietnamesiska, arabiska, tigrinja, dari, ryska kanske, uzbekiska, tagalog, wollof och ja typ de flesta språk som är representerade på sfi, de ska känna att de inte lär sig tillräcklig fort.

Vad jag vet är det typ kö till alla sfi-anordnare i hela Sverige. Behöver invandrare motiveras att gå på sfi? Det är ju snarare så att det inte finns plats för alla som vill läsa. Skulle det inte vara bättre att lägga stålarna på utbildningsplatser så att alla de som vill plugga svenska kan få göra det?

Tankar från en sfi-lärare som skäms över vad Sverige hittar på för konstigt......

ps: här kan man läsa Skoverkets rapport:

www.skolverket.se

båda, både och bägge. Igen.

Fredag 100326

Det är en fantastisk dag. Helt glad. Sol, converse, skinnjacka och Strange Boys i I-poden.

Igår kom jag på det där med både och båda. Jag var ju helt ute och cyklade. Jag trodde att det handlade om huruvida man pratade om saker eller människor och det hade eleverna hört från någon annan lärare också.

Men nej. Det är ju både om det kommer ett och efter, i typ: "Både Lisa och Taija kommer imorgon". Men båda utan och, i typ: "Båda kommer".

Men vad är då bägge?

Jenny

Ny sasgrupp

Onsdag 100324

Ny grupp på sas.

Plötsligt kan man göra ganska mycket mer avancerade saker än på sfi. Det är mycket som bara rullar på och sköter sig själv liksom.

Det är himla bra att kombinera sfi och sas så att man håller koll på de olika nivåerna och kan förbereda sfi-eleverna för sas.

De presenterade sig parvis och hade fått en text om kultur att reflektera över tillsammans. Det var väldigt intressant och roligt. En tjej från Polen sa att det var svårt att bo i Sverige i början eftersom alla var så tysta, försiktiga och lugna. Men sen sa hon att hon nog skulle bli rätt irriterad om hon flyttade tillbaka till Polen och grannarna hängde utanför dörren och ville komma in.

Thailändarna berättade om hur de firar nyår och hur vattnet och blommorna är centrala inslag.

En tjej från Kina tyckte att det här med sill var väldigt konstigt. Sill och skinka måste man äta hela tiden här i Sverige när det är högtid, skrattade hon och fick förstående nickar till svar.

En tjej från Nordafrika konstaterade att det är härligt med ett samhälle med så många olika kulturer för då blir det ju fest nästan hela tiden.

Underbart.

Det är nog så vi måste se det. Vi måste våga vara med på varandras traditioner, högtider och fester. En fest eller ett firande kan aldrig vara hotfullt.

/Jenny

Både och båda eller massa och massor

Fredag 100312

En av dem grejjer som jag verkligen gillar med att jobba på sfi är utifrånperspektivet som man får på svenska språket.

Det är mycket man, som sfi-lärare, vet är svårt i svenskan. Men sen kommer de här frågorna som man aldrig har tänkt på och därför inte har en aning om hur man ska förklara på ett vettigt sätt.

Igår kom frågan "vad är det för skillnad på både och båda?". Jag blev lite överrumplad och drog till med att båda handlar om människor medan både används i uppräkning av två saker, typ "ta med dig både papper och penna".

Men det är ju inte alls hela sanningen. Är det ens sant? Vad är det för skillnad? Och hur förklarar man den?

En annan liknande fråga kom i förrgår. Då var det skillnaden mellan massa, massor och massvis som var på tapeten. Ibland är det svårt att förklara, särskilt om man är oförberedd.

/Jenny

Foucault

Måndag 100215

Den franska filosofen Foucault fick mig att förstå en sak; vår syn på straff och självdisciplin. Och i förlängningen kunde jag se hur detta påverkar sfi-undervisningen och olika elevers syn på skolan.

(En parentes bara. Jag skriver franska, den franska filosofen, med a trots att det är en man. Någon kanske skulle tycka att det ska heta franske då efterföljande ord är maskulint. Men jag tycker att språket ska vara könsneutralt i den mån det går och det här är en utmärkt utveckling där adjektiven i allt högre grad får den feminina formen. All annan strävan efter könsneutralitet tar ju alltid den manliga formen, men här ser vi ett glatt undantag)

Ja, vad sa då Foucault? Hmmmm, dess värre är jag inte 100 på vad han sa och inte har jag boken kvar. Taskig inledning. Övervakning och straff heter den, och en vacker dag ska jag läsa den igen. Men, jag vet i alla fall hur jag resonerade efter att ha läst boken och sen får jag låta det vara osagt om det är mina eller Foucaults slutsatser jag presenterar här.

Alltihop handlar om hur samhället/staten kontrollerar sina medborgare och hur man straffar dem som inte lyder eller följer lagarna. Skolan får ju en oerhört intressant roll i allt detta eftersom skolverksamheten speglar vilken sorts medborgare ett samhälle vill ha. Om man tittar i styrdokument så ser man vilken typ av befolkning landet strävar efter. Vi tränas i lydnad ena decenniet för att nästa drillas i kritiskt tänkande. Just nu upplever jag att allt handlar om att så snabbt som möjligt staka ut sin arbetskarriär. Om du troligtvis inte kommer att läsa på universitetet i framtiden kan du redan som tonåring skippa allt teoretiskt tjafs och börja knega med händerna.

Det är en ganska sorglig utveckling tycker jag. Jag gillar verkligen tanken på att alla får en så bred och hög utbildning som möjligt för att sedan i vuxen ålder kunna välja inriktning på sitt arbetsliv.

Hur som helst. I denna förändring av skolans uppdrag kan man se en klar förändring av straffets karaktär. För 50-100 år sedan så fanns det en tydlig hierarki där läraren fysiskt kunde straffa sina elever. Idag finns inte fysiska straff. Men har straffet försvunnit? Nej!

Vi straffar oss själva.

Om jag inte gör läxan så är det ingen annan än jag som får problem. Jag skäms. Det är jobbigt att sitta i klassrummet och vara nervös. Jag kommer efter och blir stressad. Det behövs inget yttre straff för jag klarar det så bra själv.

På detta sätt straffar människor sig själva från barnsben och genom livet. Det är ingen annan än du själv som är ansvarig för ditt liv. Och detta, skulle jag vilja påstå, är en väldigt västerländsk syn på ansvar och skuld. Om du väljer en rutten partner är det ditt fel. Tråkigt jobb? Skyll dig själv! Går det dåligt i skolan? Ryck upp dig! Allt är ditt eget val och väljer du fel så fixa det illa kvickt.

Jag tror att vi som har växt upp i Sverige sällan reflekterar över att vi funkar så här. Men många, kanske de flesta, av våra elever har nog inte detta sätt att tänka med sig. Jag tror att det är det som går fel ofta i synen på skola och utbildning. Ansvarsfrågan är helt enkelt diffus.

Jag märker att jag ibland kommer i konflikt med elever på studieväg två som kommer fram till mig, mitt under pågående lektion, och frågar "får jag gå?". Inom mig skriker jag "vad menar du?, det är klart du får gå, du behöver inte komma tillbaka, det här är frivilligt, är det du eller jag som behöver lära sig svenska? Försvinn så jag får ha lektion, för dem som vill". Men sen påminner jag mig om att eleven menar så klart "tyvärr måste jag gå för de ringde precis från mina barns dagis" eller nåt sånt.

Men för många verkar det mer självklart att be läraren om lov än att bara säga som det är och då blir det en så kallad kulturkrock.

Jag hoppas bara att jag har förstått krockens anledning och grund så att jag kan hantera den lite bättre.

/Jenny

Lättläst litteratur

Lördag 100205

I fredags gjorde vi en rolig muntlig övning i klassen. Eleverna var indelade i grupper om tre. De hade en ganska torr text att utgå ifrån som handlade om arbetsmarknaden i Sverige och baserades på en intervju med en arbetsvägledare.

De fick spela upp intervjun i form av ett "fejkat tv-inslag". De skulle ha en programledare eller presentatör, en arbetsvägledare och en som intervjuade. Sen fick de spåna fritt kring temat. Jag var rädd för att det var en alldeles för knepig uppgift. Men nej då. Nästan alla hade enorma talanger att agera, gå i roll, hitta på egna frågor och svar, skämta och uttrycka personliga åsikter kring arbetsmarknad och ekonomi.

Härligt.

Sen gick vi till bibblan. Det är ju alltid helt underbart att få visa vad som finns i detta himmelrike av kultur. Tidningar, filmer, språkkurser på kassett och cd, musik, serier, barnböcker, datorer och alla dessa böcker. Deras ögon när de ser litteratur på persiska, polska, arabiska, turkiska, ryska och thailändska är obeskrivligt. Och sist men inte minst hyllan med lättlästa (LL) böcker som gör att de får chans att ta till sig svensk litteratur.

Det har ju förts fram en del kritik mot (LL) litteratur. Det har sagts att det kan vara svårare att läsa LL och att LL förstör språket. Jag tog till mig en del av det och jag började också tvivla. En del kritik är kanske befogad. Men en av mina elever sa en så otroligt fin grej om LL och hennes inlärning av svenska som fick mig att inte tvivla mer.

Hon hade gått länge på sfi. Hon var lite äldre, hade persiska som modersmål och hade svårt att komma vidare. En dag började hon i min klass och jag märkte hur hon plötsligt skrev riktigt riktigt bra. Jag sa det till henne och då sa hon så här:

"Jag började läsa LL-böcker. I början var det jobbigt men sen gick det fortare och fortare. När jag hade läst några böcker började jag förstå hur svenskar tänker. När jag förstod hur ni tänker kunde jag lära mig ert språk."

Är inte det så himla intressant!?

Man kan inte lära sig ett språk utan känslor och relationer till orden.

/Jenny

De och dem och dom och dom

Onsdag 100203

Eftersom sfi handlar om kommunikation snarare än korrekthet så har jag bestämt mig för vissa saker. Jag försöker trycka på att förståelsen är mycket viktigare än rätt eller fel grammatik.

Detta gör att jag inte är speciellt hård med sin, sitt och sina kontra hans, hennes och deras. Om inte "modersmålssvenskar" (hm, bra ord kanske) kan hålla reda på dessa pronomen, varför ödsla tid på det i sfi-undervisningen.

På samma sätt har jag resonerat med de och dem. Jag kan det knappt själv.

Jag har valt att gå igenom båda dessa grammatiska företeelser och förklara att det finns en skillnad och att det är bra om man kan den. Men jag har också sagt att många gör fel på detta och om de inte förstår den grammatiska regeln så släpp det.

Nu sitter jag med några texter där flera blandar sin och hans samt de och dem konsekvent fel. Det stör läsningen och jag måste kanske tänka om.

Hur tänker ni?

/Jenny

Ett till inlägg i slöjdebatten

Lördag 100130

Nu får du välja; en man som misshandlar sin fru eller en person i heltäckande slöja. Vem är ett störst problem för samhället?

Eller den här då; en kvinna som inte kan sluta dricka sprit och har tappat kontakten med sin dotter eller en kvinna med burka. Vem tycker du behöver hjälp?

Eller en högst aktuell; tusentals hemlösa på Stockholms gator eller ett tiotal kvinnor i niqab. Vilket av dessa fenomen vittnar om ett politiskt misslyckande?

Oj jag kan inte sluta; hundratals berusade tonårskillar som drar runt med knivar och glasflaskor efter en fotbollsmatch på Råsunda eller en mamma med slöja som handlar middagsmat. Jag undrar vem som kostar mest.

Det här är ett icke-problem.

Jag jobbar på sfi, svenska för invandrare, och träffar folk från hela världen varje dag. Jag möter många människoöden. Jag träffar föräldrar som desperat försöker få hit sina barn, människor som inte har råd att åka till sina egna föräldrars begravning i sina hemländer, invandrare utan bostad, elever som aldrig får jobb och ja, listan kan göras hur lång som helst. Det absolut minsta problemet jag har mött under mina år på sfi är att ett extremt litet antal har valt att bära heltäckande slöja.

Jag nästan hoppas att svenskar skulle förbjudas bada i bikini på semestern....

Sen och senare

Måndag 100118

Terminen har börjat. Jag har fått en till elev från Uzbekistan. Det känns bra. För mig är det som om de länder som mina elever kommer från är de länder som finns därute i världen. Jag kan relatera till de länderna på ett annat sätt. Jag gillar det.

Det är som om det skapas osynliga mentala band mellan Sverige (jag) och exempelvis Chile (eleven). Jag har massvis med band till Kina, Thailand, Somalia, Etiopien, Eritrea, Polen, Turkiet, Filippinerna, Vietnam, nästan alla länder i Sydamerika, Senegal, Indien, Bangladesh, Irak, Iran, Israel, Palestina och några till.

Nu har jag snart också ett band till Uzbekistan. Då kanske jag kan lära mig var det ligger, vad huvudstaden heter, nånting om språket uzbekiska och vad man kallar dem som kommer därifrån.

Har det hänt något mer intressant? Nja, det var en fråga som kom i fredags eftermiddag som jag inte kunde svara på. Den löd såhär; "vad är det för skillnad på sen och senare?". Svårt att svara på tyckte jag och svarade någonting riktigt otydligt och luddigt. Vad skulle du ha svarat?

/Jenny