Onsdag 090624
Idag gjorde vi en sån där grej som ger väldigt mycket men som man sällan hinner med, eller ser till att hinna med. Vi var två lärare idag på en klass med ca 20 elever. Vi kunde därför dela den i två och jobba intimt med varsin liten grupp.
Sommarkurseleverna skrev ett gammalt NP i måndags. Det var ett brev som skulle innehålla en viss mängd svar och uppgifter. Idag satt vi runt ett bord och gick igenom allas brev. Vi tittade på handstil och om det är möjligt att läsa alla bokstäver. Vi diskuterade längden på brevet och vad som är för kort eller för långt eller lagom. Sen fick alla läsa sina brev och alla kommenterade varandras texter. Jättebra och konstruktivt blev det. Jag tror verkligen att det ger mer än att jag sitter hemma med röda pennan och rättar.
Vi fastnade på en klassiker. Skillnaden mellan att träffa och att träffas. Det är något som förstaspråksanvändare i svenska aldrig tänker på. Men det vållar ofta problem för andraspråksanvändarna. Och hur är det med de här verben då? Jo, att träffa (träffar, träffade, träffat) måste ha objekt, t.ex. "Jag träffar dig". Men att träffas (träffas, träffades, träffats) kan inte ha objekt, t.ex. "Vi träffas".
Väldigt många vill skriva typ "Vi träffas varandra", men det går ju inte. Dessutom vill nästan alla sätta in ett litet med, t.ex. "Vi träffas med dig". Jag misstänker att det heter "att träffa med någon" på många språk i världen. Det är nämligen ett så himla vanligt misstag från alla olika språkgrupper.
Jag har två fantastiska munkar från Thailand som kommer i oranga skynken (och hemstickad toppluva på vintern) och sandaler. Jag blir inspirerad av att träffa dem. De är så lugna. Hur som helst så hade den ena av dem skrivit, apropå träffa, "Jag vill träffa på dig". Nä, det är fel sa jag. Ta bort på!
Men så frågade han flera gånger kan man verkligen inte säga "träffa på"? Han betonade verbet träffa och inte det lilla på. Då låter det helt fel! Prova själv! Men så kom jag ju på att det är klart att han har stött på partikelverbet "träffa på" någonstans (med betoning på på) och det kan man ju absolut säga. Och då när jag förstod att det var det han menade så borde man ju bli glad över att eleverna hör och snappar upp nya grejjer runt omkring sig, men det är just sådana här exempel som är så förvirrande. Man säger en sak och sen kommer alltid ett litet men.
Ja ja. En liten vardaglig språklig reflektion.
/Jenny
onsdag 24 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Man tror att munkar alltid är snälla eller kanske till och med att de inte har humor...
SvaraRaderaJag hade en samtalsövning med så kallade dilemman eller gåtor. I vår sommargrupp. Det handlade om ett kriminalfall där en människa talade sanning och en ljög. Efter långa divideringar fick vi konstatera att ingen kunde lösa gåtan, ingen av oss, och vid ett tillfälle undrade jag typ: - varför skulle Annika och Britt ljuga?
Varpå en av munkarna svarade: - för att de är kvinnor.
Med glittrande ögon och illmariskt, jätteglatt leende...
Raija - den andra läraren
Hoppsan...illmariGT heter det förstås. Kan tillägga att hans mungipor gick enda upp till öronen när han sa det.
SvaraRadera