Lika möjligheter

Torsdag 090604

Det är juni. Men i morse ville man ha vantar. Och mössa.

Förra veckan träffade jag en gammal elev, en tjej från Afghanistan. Vi kom på kant med varandra redan första lektionen. Hon svarade i telefon på lektionstid och det kan verkligen förolämpa mig. Men sen gick det över och hon var min elev i nästan ett år. Nu var det säkert över ett år sen jag såg henne.

Hur som helst så stötte vi på varandra på gatan i Handen.

Hon var jätteglad och skulle plugga till sjuksköterska. Hon är ett lysande exempel på hur viktigt det är med möjligheten för alla att få plugga vidare och försöka uppfylla sina drömmar.

De elever som studerar på sfi på studieväg 2 (de läser kurs B och C) är menade att börja jobba efter kurs C. De har nämligen ofta kort utbildningsbakgrund från sitt hemland och alla kan inte eller vill inte eller orkar inte uppnå nivå D.

Men de flesta arbetsgivare begär att den sökande ska ha kurs D. Det är mest enklare jobb där man inte måste vara jättebra på svenska som man kan söka utan D-betyg från sfi. En del skolor erbjuder eleverna en möjlighet att fortsätta studera på kurs D om de är motiverade. Det är verkligen viktigt! Annars säger man ju indirekt att du ska inte ha ett jobb där du behöver prata. Du ska jobba med ett tråkigt lågavlönat jobb i resten av ditt liv.

Den här afghanska tjejen, hon med mobiltelefonen, gick på studieväg 2. Tänk om hon inte hade fått chansen att läsa kurs D. Då hade hon inte kunnat studera på SAS. Och utan SAS hade hon inte kunnat bli sjuksköterska.

Tänk på hennes attityd till livet och till Sverige. Tänk på hur hennes personliga utveckling påverkar hennes relation till hennes familj och barn. Om de som kommer till Sverige får möjlighet att uppfylla sina drömmar på samma premisser som alla andra då kan vi lyckas med mångfald och integration.

Jag tror att det finns en fara i att skicka alla nya svenskar till arbetsmarknadens förfogande och pusha för mycket. Ibland tar det längre tid men det lönar sig i det långa långa loppet som vi kallar livet.

Hon ville bli sjuksköterska i Sverige. Och hon behövs. Om man ger mycket får man mycket.

/Jenny