Kulturhuset 2

Fredag 100521

I tisdags var jag på Kulturhuset igen. Den här gången med sas-gruppen. Hur skoj som helst. Vi kollade på modellen nere på entréplan och eleverna visade ett väldigt intresse för Stockholms geografi. Jag tänkte på hur bra det är att få koll på sin stad ovanifrån. Det är viktigt att veta var man är, rent geografiskt alltså, om mycket annat är nytt och annorlunda i livet.

När jag åkte upp i TV-tornet i Berlin så kände jag mig lugnare sen. Rom och London har jag aldrig sett uppifrån och det kanske är därför jag inte får något riktigt grepp om de städerna.

Och apropå den där modellen. Alla kallade den "maqet" eller något liknande. Alla förstod varann när de använde det ordet. Alla utom jag! Arabiska, polska, spanska, ryska etc. verkar ha samma ord för det vi kallar modell.

Vi gjorde samma rundvandring som förra gången. Taket, alla restauranger, tatueringsbilderna, Yanagis fantastiska fotografier, Rum för barn, Ta Plats, Ekoteket, Gubbarna som spelar schack och Läsesalongen så klart. Jag älskar Kulturhuset. Vi gick igenom alla tusentals band i Läsesalongen och skrattade så en sur gubbe sa åt oss att vara tysta. Ni som har varit där vet vad jag pratar om.

Det är så lyxigt att få öppna hemliga och stängda dörrar för våra nya svenskar. Den här gruppen skrev sina utvärderingar för kursen igår och Kulturhuset fick en topplacering.

Det här med att det sitter en lapp på väggen där det står "Kungen är en idiot" upprörde en kille från Uganda enormt. Förra gången var det ju en man från Uzbekistan som blev jättearg och konfunderad över hur det kan vara okej att säga så. Det här är lappar som folk skriver anonymt och stoppar i en låda. "Hemligheter om Sverige" är typ rubriken. Båda killarna sa exakt samma sak. De frågade sig hur man kunde vara så respektlös inför en representant för sitt eget land.

Är det respektlöst? Jag skulle aldrig tänka det spontant, men när jag såg båda deras reaktioner är jag inte så säker längre. Hur är det med respekt? Till vilken grad är den positiv och när går respekt över i överdriven vördnad eller underdånighet?

Jenny

Kulturhuset

Fredag 100508

Idag var jag på Kulturhuset med mina elever. Det var sfi-gänget. Om två veckor ska jag dit igen med min sas-grupp.

Det var hur som helst jätteskoj och trevligt. Vi kollade på flera utställningar och de fick olika frågor att söka svar på. Det är svårt att hålla ihop en stor grupp så där och man önskar att man fick gå runt med tre stycken i taget. Det slutar ofta så att man hänger med en liten grupp som man har supermysigt med och man önskar att man skulle hinna vara så med alla. Ja ja.

Jag diggar att vara på stan med mina elever för det är så mycket man ser med andra ögon. Vi tittade på fotografierna med tatuerade människor. Det är mycket naket och intimt. De tittar bort och jag tror att de tänker att de inte vill titta på nakna främmande personer. Jag reflekterar över hur självklart det är med nakenhet för mig och typ hela svenska folket.

Sen kommer vi till en låda där man får skriva vad man vill om Sverige och sen lägga lappen i lådan. Lite längre fram sitter en del av lapparna på väggen. Någon har skrivit "kungen är en idiot" varpå en kille klassen reagerar jättestarkt. Han tycker att det är respektlöst och hemskt att man får säga så på en offentlig plats. "Om jag jobbade här skulle jag bränna den lappen" säger han.

På våning 3 pågår just nu en fotoutställning av den japanska konstnären Miwa Yanagi. Väldigt fin. Och surrealistisk. Flera elever kom fram och frågade om bilderna som om de vore "sanna". Typ "varför biter den lilla flickan den gamla i handen?". Jag tänkte en del på gränsen mellan fantasi och verklighet och hur man övar sig i att förstå skillnaden.

Jag längtar efter nästa besök.

/Jenny

Jan Björklund och Stefan Holm

Måndag 100419

Kan någon förklara idén med sfi-bonus?

Regeringen har beslutat att införa en bonus för dem som lär sig svenska på ett visst antal månader. Detta tror man ska skynda på studierna och motivera eleverna.

Det har varit ute på försök i 13 kommuner och enligt Lärarnas tidning (http://www.lararnastidning.net/) tycker lärarna på sfi att det inte är en bra idé. Jag har försökt ta reda på hur många som har fått denna bonus och den enda siffra jag hittar är 8 personer! 8 personer!

Jag har inte träffat en enda människa som tror på detta.

Det är ett sånt hån mot människor som verkligen kämpar med vårt svåra, krångliga och ibland omöjliga språk. Som om vi vill säga att om ni bara försökte så skulle ni få ett pris, men eftersom ni är så slöa och ointresserade så blir det inget av med det.

Jag tänkte på en ganska talande jämförelse idag. Det är som om man tog Jan Björklund och Stefan Holm och ställde dem inför uppdraget att lära sig hoppa längdhopp på en månad. Målet skulle vara att hoppa över tre meter. Vem tror ni skulle vinna? Ja Herr Holm så klart. Mr Björklund skulle antagligen inte kunna hoppa mer än två meter hur mycket han än tränade. Han skulle kunna bo på sin lokala IP. Han skulle kunna ta in experter och satsa alla pengar i världen. Han skulle kunna gråta och be om ett godkänt resultat, men det skulle aldrig bli nåt. Hans kropp kan helt enkelt inte lära sig det i vuxen ålder. Det är en fysisk omöjlighet.

Jag tror att det är så med språk också. Vi kan lära oss jättemycket och vi kan fortsätta utvecklas, men det finns en gräns för många. Tyvärr.

Vad vi kan göra är att ge dem uppmuntran och möjlighet att utvecklas så mycket som möjligt.

Men skulle det inte vara konstigt om vi gav Stefan Holm massvis med pengar för att han lärde sig hoppa tre meter i längd? Han kanske knappt skulle behöva träna. Han kanske nästan kunde det redan.

Det är så sfi-bonusen slår. De som inte har några som helst problem med svenska premieras. Det är invandrare från länder med språk som ligger nära vårt. Det är kärleksinvandrare som oftast är försörjda och inte är i desperat behov av pengar. Medan alla andra som verkligen har det tufft ska känna sig misslyckade. De som pratar somaliska, thailändska, vietnamesiska, arabiska, tigrinja, dari, ryska kanske, uzbekiska, tagalog, wollof och ja typ de flesta språk som är representerade på sfi, de ska känna att de inte lär sig tillräcklig fort.

Vad jag vet är det typ kö till alla sfi-anordnare i hela Sverige. Behöver invandrare motiveras att gå på sfi? Det är ju snarare så att det inte finns plats för alla som vill läsa. Skulle det inte vara bättre att lägga stålarna på utbildningsplatser så att alla de som vill plugga svenska kan få göra det?

Tankar från en sfi-lärare som skäms över vad Sverige hittar på för konstigt......

ps: här kan man läsa Skoverkets rapport:

www.skolverket.se

båda, både och bägge. Igen.

Fredag 100326

Det är en fantastisk dag. Helt glad. Sol, converse, skinnjacka och Strange Boys i I-poden.

Igår kom jag på det där med både och båda. Jag var ju helt ute och cyklade. Jag trodde att det handlade om huruvida man pratade om saker eller människor och det hade eleverna hört från någon annan lärare också.

Men nej. Det är ju både om det kommer ett och efter, i typ: "Både Lisa och Taija kommer imorgon". Men båda utan och, i typ: "Båda kommer".

Men vad är då bägge?

Jenny

Ny sasgrupp

Onsdag 100324

Ny grupp på sas.

Plötsligt kan man göra ganska mycket mer avancerade saker än på sfi. Det är mycket som bara rullar på och sköter sig själv liksom.

Det är himla bra att kombinera sfi och sas så att man håller koll på de olika nivåerna och kan förbereda sfi-eleverna för sas.

De presenterade sig parvis och hade fått en text om kultur att reflektera över tillsammans. Det var väldigt intressant och roligt. En tjej från Polen sa att det var svårt att bo i Sverige i början eftersom alla var så tysta, försiktiga och lugna. Men sen sa hon att hon nog skulle bli rätt irriterad om hon flyttade tillbaka till Polen och grannarna hängde utanför dörren och ville komma in.

Thailändarna berättade om hur de firar nyår och hur vattnet och blommorna är centrala inslag.

En tjej från Kina tyckte att det här med sill var väldigt konstigt. Sill och skinka måste man äta hela tiden här i Sverige när det är högtid, skrattade hon och fick förstående nickar till svar.

En tjej från Nordafrika konstaterade att det är härligt med ett samhälle med så många olika kulturer för då blir det ju fest nästan hela tiden.

Underbart.

Det är nog så vi måste se det. Vi måste våga vara med på varandras traditioner, högtider och fester. En fest eller ett firande kan aldrig vara hotfullt.

/Jenny

Både och båda eller massa och massor

Fredag 100312

En av dem grejjer som jag verkligen gillar med att jobba på sfi är utifrånperspektivet som man får på svenska språket.

Det är mycket man, som sfi-lärare, vet är svårt i svenskan. Men sen kommer de här frågorna som man aldrig har tänkt på och därför inte har en aning om hur man ska förklara på ett vettigt sätt.

Igår kom frågan "vad är det för skillnad på både och båda?". Jag blev lite överrumplad och drog till med att båda handlar om människor medan både används i uppräkning av två saker, typ "ta med dig både papper och penna".

Men det är ju inte alls hela sanningen. Är det ens sant? Vad är det för skillnad? Och hur förklarar man den?

En annan liknande fråga kom i förrgår. Då var det skillnaden mellan massa, massor och massvis som var på tapeten. Ibland är det svårt att förklara, särskilt om man är oförberedd.

/Jenny

Foucault

Måndag 100215

Den franska filosofen Foucault fick mig att förstå en sak; vår syn på straff och självdisciplin. Och i förlängningen kunde jag se hur detta påverkar sfi-undervisningen och olika elevers syn på skolan.

(En parentes bara. Jag skriver franska, den franska filosofen, med a trots att det är en man. Någon kanske skulle tycka att det ska heta franske då efterföljande ord är maskulint. Men jag tycker att språket ska vara könsneutralt i den mån det går och det här är en utmärkt utveckling där adjektiven i allt högre grad får den feminina formen. All annan strävan efter könsneutralitet tar ju alltid den manliga formen, men här ser vi ett glatt undantag)

Ja, vad sa då Foucault? Hmmmm, dess värre är jag inte 100 på vad han sa och inte har jag boken kvar. Taskig inledning. Övervakning och straff heter den, och en vacker dag ska jag läsa den igen. Men, jag vet i alla fall hur jag resonerade efter att ha läst boken och sen får jag låta det vara osagt om det är mina eller Foucaults slutsatser jag presenterar här.

Alltihop handlar om hur samhället/staten kontrollerar sina medborgare och hur man straffar dem som inte lyder eller följer lagarna. Skolan får ju en oerhört intressant roll i allt detta eftersom skolverksamheten speglar vilken sorts medborgare ett samhälle vill ha. Om man tittar i styrdokument så ser man vilken typ av befolkning landet strävar efter. Vi tränas i lydnad ena decenniet för att nästa drillas i kritiskt tänkande. Just nu upplever jag att allt handlar om att så snabbt som möjligt staka ut sin arbetskarriär. Om du troligtvis inte kommer att läsa på universitetet i framtiden kan du redan som tonåring skippa allt teoretiskt tjafs och börja knega med händerna.

Det är en ganska sorglig utveckling tycker jag. Jag gillar verkligen tanken på att alla får en så bred och hög utbildning som möjligt för att sedan i vuxen ålder kunna välja inriktning på sitt arbetsliv.

Hur som helst. I denna förändring av skolans uppdrag kan man se en klar förändring av straffets karaktär. För 50-100 år sedan så fanns det en tydlig hierarki där läraren fysiskt kunde straffa sina elever. Idag finns inte fysiska straff. Men har straffet försvunnit? Nej!

Vi straffar oss själva.

Om jag inte gör läxan så är det ingen annan än jag som får problem. Jag skäms. Det är jobbigt att sitta i klassrummet och vara nervös. Jag kommer efter och blir stressad. Det behövs inget yttre straff för jag klarar det så bra själv.

På detta sätt straffar människor sig själva från barnsben och genom livet. Det är ingen annan än du själv som är ansvarig för ditt liv. Och detta, skulle jag vilja påstå, är en väldigt västerländsk syn på ansvar och skuld. Om du väljer en rutten partner är det ditt fel. Tråkigt jobb? Skyll dig själv! Går det dåligt i skolan? Ryck upp dig! Allt är ditt eget val och väljer du fel så fixa det illa kvickt.

Jag tror att vi som har växt upp i Sverige sällan reflekterar över att vi funkar så här. Men många, kanske de flesta, av våra elever har nog inte detta sätt att tänka med sig. Jag tror att det är det som går fel ofta i synen på skola och utbildning. Ansvarsfrågan är helt enkelt diffus.

Jag märker att jag ibland kommer i konflikt med elever på studieväg två som kommer fram till mig, mitt under pågående lektion, och frågar "får jag gå?". Inom mig skriker jag "vad menar du?, det är klart du får gå, du behöver inte komma tillbaka, det här är frivilligt, är det du eller jag som behöver lära sig svenska? Försvinn så jag får ha lektion, för dem som vill". Men sen påminner jag mig om att eleven menar så klart "tyvärr måste jag gå för de ringde precis från mina barns dagis" eller nåt sånt.

Men för många verkar det mer självklart att be läraren om lov än att bara säga som det är och då blir det en så kallad kulturkrock.

Jag hoppas bara att jag har förstått krockens anledning och grund så att jag kan hantera den lite bättre.

/Jenny