Svenskans S

Tisdag 091201

Äntligen december. November har varit värre än nånsin. Jag har, för mina elever alltså, försökt förklara vikten av att göra saker mysigt i Sverige i november. Att man ska ha vackert ljus hemma, en ny dvd-box, ett skönt täcke och dricka mycket te eller varm choklad. Det här ordet mysigt används nog mest här i Norden. I många fall fick eleverna titta på ordet skönt i stället eftersom mysigt inte fanns i ordboken.

En sak som inte är så mysigt är gångvägen till mina barns skola. Den är allt annat! Hur tänker man? Nu håller de på att gräva upp stora hål i asfalten igen. Då drar man om trafiken eftersom bilarna måste fram och få plats till varje pris. Men cyklar och gående tvingas riskera livet. Det är hemskt när man ser en ensam pappa eller mamma med en gågrupp (barn som går tillsammans till skolan) vingla fram mitt i gatan bland grävskopor, lastbilar och framför allt personbilar på väg till jobbet som kör för fort. Var det så vi ville ha det?

Hur som helst. Sfi rullar på. Snart är terminen slut....igen! Det går så vansinnigt fort. En mycket intelligent man från Kazakhstan, som pluggar med mig, påpekade att han tyckte att tiden i Sverige går fortare än vad han är van vid! Hm. Pressar vi in för mycket så att tiden försvinner och inte känns?

I fredags försökte vi reda ut en sak i klassen. Eleverna är på D-nivå och många är redo för nationella provet i december.

Svenskans alla s.

Mina elever blir mer och mer förvirrade ju mer de lär sig över alla dessa olika s. Jag har inte reflekterat över det så mycket förut.

Först pratade vi om genitiv-s, typ Zahras eller Jennys. De ville kalla det för äga-s och det är ju en bra etikett. Då frågade någon om det är samma s som foge-s i t.ex. Arbetsförmedlingen. Nä och så gick vi igenom det. Eleverna ville kalla det bindebokstav. Bra namn!

Jaha. Sen kom verben. Det finns vissa verb som slutar på s bara. Typ: finns, hoppas och trivs. Det är bara att acceptera. Sen pratade vi om passiv form av typen "dörrarna stängs". Det är presens men det finns inget subjekt. Det kunde de flesta förstå. Men sen kom träffa och träffas, slå och slåss eller se och ses. Då körde det ihop sig. Nu betydde s:et att det inte fanns objekt ("Jag träffar dig": s + v + o men "Vi träffas": s +v) och alldeles nyss betydde s:et att det inte fanns subjekt och innan dess betydde s:et ingenting, det bara är så.

Jag vet ett till ropade en thailändsk tjej. "I fredags", vad är det för s?

Ja du, det signalerar dåtid. "I somras", "i onsdags" etc.

Sen kom det fram en äldre kvinna från Irak och undrade om träffa är presens och träffas är dåtid. Och då förstod jag att det här var en mycket svårare grej än vad jag hade fattat. Som vanligt!

/Jenny

Riksdagsbesök

Lördag kväll 091121

I fredags var jag och min D-grupp på studiebesök i Sveriges Riksdag. Det gick under omständigheterna himla bra. Omständigheterna bestod i att munken och några thailändskor tappade bort sig redan i Haninge, en fick blodsockerfall och fick sitta på en stol, en pallade inte att gå igenom säkerhetskontrollen, en tog med sig sin kusin som tog med sig sin son, en tog med sig sina mamma och höll på att inte komma fram.

Vi blev med andra ord försenade och guiden var märkbart irriterad. Men det gick över så fort vi kom iväg eftersom mina elever är så satans nyfikna, glada och festliga. Guiden var hela tiden arg över att vi inte gick fort nog, men hon verkade också tycka att det var spännande med elevernas reaktioner. En man utbrast "Är det Stalin?" när vi gick förbi en byst av Hjalmar Branting. Hi hi.

Men nu ska jag komma till det som var mest intressant. Jag funderar ofta och mycket på vad som är svårt för andraspråksinlärare. Ibland är det lätt att se och ibland inte.

Men när vi gick runt med guiden så blev det så tydligt. Jag förstod precis vad det är jag tar bort och förenklar för att mina elever ska förstå. Svenskan har så många verb som kräver vissa prepositioner, fasta fraser eller vad man ska kalla det. Hon sa typ "men de två sakerna har inte med varandra att göra". Det verkar så självklart vad det betyder. Men det är bara massa små intetsägande ord som får sin innebörd av att man fattar relationen mellan dem. Och det hinner inte mina elever. "Ha med något att göra". "Det har inte med det att göra". Snacka om hög abstraktionsnivå i språket.

Det roligaste var när guiden pratade om Arboga och jag hörde hur en elev viskade till en annan "undrar varför hon pratar om armbågen".

Förförståelse!

Har man aldrig hört talas om Arboga så söker man efter det närmaste man kan relatera till och då blev det armbåge och under tiden som man funderar på det så missar man nästa mening och nån stans där har man kanske tappat bort sig. Och då är det bara att ge sig in i nästa mening.

Men det kräver energi!

Jag fattar att de var färdiga efteråt. Men också jätteglada. En kvinna sa "nu måste jag hem och ringa min familj och berätta att vem som helst kan komma och lyssna på politikerna i Sveriges riksdag".

/Jenny

Jobblinjen

Måndag 091116

Härom veckan träffade jag ett sånt himla bra exempel på hur fel det kan slå med denna extrema iver att alla till varje pris ska jobba. Den så kallade jobblinjen.

En tjej började hos mig på grundläggande svenska (sas, nivån efter sfi) den här terminen. Hon kom varje dag och ville väl utbilda sig i Sverige. Sen plötsligt kom hon inte mer. Så träffade jag henne på bussen förra veckan och frågade vart hon hade tagit vägen.

Hon berättade då att enligt Socialtjänsten så fick hon inte fortsätta få bidrag eftersom hon kunde söka pengar från CSN. Då gjorde hon det men fick nobben för att hon var under tjugo. Då blev hon ombedd att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Och hon kunde inte plugga om hon var officiellt arbetslös. Där var hon nu utan pengar, utan studieplats och utan jobb och en hyra att betala.

Deppigt och värdelöst!

Allt för att pressa folk att ta sig in på arbetsmarknaden. Hade det inte varit bättre om hon hade fått plugga klart på sas, fortsätta på komvux och sen kanske skaffat sig en utbildning?

Jag tror verkligen att allt blir bättre om man lyssnar på vad folk vill. Det är väl ingen vits att utveckla ett samhälle ekonomiskt om folk inte mår bra?

/Jenny

Vokaler och hederskultur

Lördag 091107

Den här veckan har varit fylld av spännande och givande samtal. Som alltid på sfi.

Jag pratade länge med en kille från Turkiet. Han berättade och förklarade detaljerna kring bortgifte och föräldrars inblandning i kärleken. Han var lika förbannad och äcklad av det systemet som jag är.

Jag förstod en sak efteråt. Jag fattade hur viktigt det är med diskussionen, samtalet och mötet! För när vi pratade om det så blev det mänskligt. Det är inte acceptabelt eller okej. Men det är mänskligt. Bakom åsikterna och valet av handling finns levande människor. Människor som tänker och känner och älskar. När man ser en annan kultur på håll så kan vissa saker te sig omänskliga och bara absurda. Och jag tror att det är farligt och dumt att tro att saker som människor gör är omänskliga.

Om man inte ser människor bakom agerande så kan man aldrig komma framåt och inte heller mötas.

Vi hade en diskussion i klassen om huruvida föräldrar har rätt att ha åsikter om barnens val av partner. De allra flesta i klassen tyckte att föräldrar och släkt har ett ansvar över att deras barn väljer en bra framtida partner. De tyckte så i olika grad, men alla var överens att mer eller mindre måste föräldrarna lägga sig i. En kille från Ungern sa att han inte vore en bra far om han lät sin dotter gifta sig med en narkoman. Och en kvinna från thailand sa att hon inte skulle kunna tänka sig att tillåta hennes dotter att leva med en man utan pengar. Efter att alla sagt sitt frågade de hur jag tänkte.

Jag berättade att för mig och mina vänner så får inte föräldrarna ens antyda något negativt om ens val av partner. Jag sa att om jag, när jag var 18, skulle kommit hem med en 60-årig kriminell tjockis så kanske min mamma skulle ha vågat säga "e det här verkligen rätt man för dig Jenny?". Vi skrattade och jag förklarade att om jag tyckte att han var rätt man så var det till sist mitt beslut. Klassen fnissade och funderade och vi förstod nog allihopa att här har vi en stor skillnad på synen på familj, individ och självbestämmande. Vi kunde nog alla se fördelar och nackdelar med de olika systemen. Men det fina var att vi ville förstå hur olika man kan tänka.

Sen snackade jag med en serb om vad som är svårast när man lär sig svenska. Han tyckte att vokalerna var hopplösa. Usch. Jag förstår det. Först 9 stycken istället för 5-6 som de flesta andra språk i världen verkar ha. Och sen 18 vokalljud. Man borde verkligen skilja på lång och kort vokal med hjälp av skriften. Väg borde skrivas vääg. Då skulle det finnas större chans att förstå uttalet. Han har i alla fall legat i som en tok och kunde uttala o med ett perfekt litet runt o-ljud och å som ett riktigt bra svenskt å.

Han frågade, med all rätt: "Men varför skriver ni boll med o när det låter exakt som erat å? Det kan man ju verkligen fråga sig.

/Jenny

Burqa, slöja och niqab

Tisdag 091020

Jag undrar om jag är den enda som inte upprörs över burqa och niqab.

Jag tycker inte att det verkar så kul att alltid gå runt insvept i ett mörkt skynke men så gör jag ju inte det heller.

Men jag kan bara inte uppröras. Det finns argument och motargument, men dem ska jag inte gå in på för dem ser man och hör man överallt i alla fall. (Och dessutom så tycker jag nästan alltid att argument som handlar om individers rätt till självbestämmande väger tyngst. Särskilt om den ena individens frihet inte inkräktar på den andras frihet, vilket den ju inte gör i det här fallet.)

Jag kan bara relatera till min sanna känsla kring den här debatten och den ser ut så här:

Jag jobbade på Kämpingeskolan i Tensta/Sthlm 1999/2000. Högstadiet. Tonåringar med bakgrund i hela världen. Många finska klasser. Pubertet. Himmel och helvete om vartannat. Då blomstrade slöjdebatten. I Frankrike hade man visst förbjudit slöja i skolan och det borde vi också. Integration! Lite krav måste man väl kunna ställa. Ta seden dit man kommer. Ja, ni vet.

Nu ska jag alltså snacka lite om slöjan först och inte burqa eller niqab, men jag tycker ändå att det speglar samma grej.

Då sitter en tjej där i mitt klassrum. Hon går i sjuan och hennes föräldrar kommer från Somalia. Hon har en vit slöja på sig och hon skriver i sin skrivbok. Hon är ganska blyg och tar inte mycket plats i klassen.

Så kommer två killar in i klassrummet. De har varsin enormt stor täckjacka på sig. De säger att de inte kan hänga in jackan i skåpet. Den får inte plats helt enkelt och dessutom är stöldrisken stor. De här två "sjundeklass-killarna" drar med sina jackor in flera problem i mitt klassrum. De river ner allt i sin väg, inte bara saker som hänger på väggarna utan också klasskompisarnas pennor, sudd och annat arbetsmaterial. De luktar antagligen svett därinne under allt dun. Och sen vägrar de ta av sig jackan så vi måste tjafsa om det i fem minuter.

Det är då. Då blir det helt självklart. Hur konstig slöjdebatten är.

Där sitter en tjej och pluggar med slöja. Och där är två killar som förstör hela min lektion. Vad är problemet? Vad är föremål för diskussion? Vad kräver förändring? Hennes slöja? Ja tydligen. Och ju mer jag tänker på det desto mer ser jag en extrem obalans.

Nu var det en väldigt lugn och ambitiös tjej som hade slöja i den här klassen, vilket gjorde det hela ännu tydligare. Men om det hade varit en strulig och bråkig tjej......ja, då är det ju det som är problemet. Det är ju inte slöjan.

Jag befann mig i en miljö där det fanns väldigt många problem att ta tag i och att brottas med. Det förekom skolk. Elever kom till mig med alla möjliga vidriga historier om misshandel och våld i hemmet. Den fruktansvärda Rissnevåldtäkten inträffade under den period jag jobbade i den här skolan. De finska eleverna ville inte umgås med de andra eleverna och vice versa.

Och jag kan verkligen lova, att det faktum, att det fanns tjejer som bar slöja, var inte det som utgjorde ett problem i min vardag.

På samma sätt resonerar jag kring burqa eller niqab. Jag tittar mig runt i klassen och tänker på mina elevers verklighet. Jag har ingen som bär heltäckande klädedräkt men om jag hade det......

Då är jag säker på att det skulle kännas ganska fjuttigt i relation till det här:

En äldre kvinna från Thailand går upp klockan 04:00 varje morgon, hon börjar klockan 06:00 och städar en bank i Kista. Hon jobbar till 10:00 och åker direkt till skolan som dessutom ligger i Haninge. Hon pluggar 12:45 - 16:30. Efter skolan åker hon tillbaka till samma bank och städar mellan 18:00 och 20:00. Varje dag! Det är ett problem!

En annan thailändsk tjej städar ett gymnasium i Stockholm. Hon städar mer än vad hon får betalt för. När jag säger att "nu jävlar ringer jag till din chef" så säger hon "är du inte klok, jag behöver det här jobbet!" Det är ett problem.

En elev har ingen bostad.

En har haft praktikplats i över två år.

En får inget jobb.

En blir misshandlad hemma.

En lyckas inte få hit sin dotter från Bulgarien.

En får inte gå på kurs D för då betalar inte socialen.

Och så där kan man hålla på. Och då blir det så konstigt. Där går en kvinna som vill plugga och utbilda sig i Sverige. Hon har satt på sig en burqa eller en niqab. Varför har hon gjort det? Det spelar ingen roll. Hon utgör inget hot. Hon har en bostad. Hon slår inte någon. Hon kostar inte samhället mer pengar än nån annan. Men plötsligt är hon problemet.

"Det är synd om de här kvinnorna."

"De är förtryckta."

Nä! Det är inte det vi diskuterar. För i så fall finns det väldigt många som det är lika eller mer synd om. Vi diskuterar att svenskar störs över hur det ser ut när någon inte anpassar sig. Men då ska jag säga att det finns förbannat många som stör mig med deras tråkiga och fula look!

Det är klart att jag hellre vill att alla ska få ha på sig precis vad de vill. Men det vågar ju tyvärr ingen. Inte du och inte jag.

Kolla den här dokumentären från Italien och sen kan vi börja snacka om ett verkligt problem!

http://www.ilcorpodelledonne.net/?page_id=91

Professionell bedömning

Lördag 091017

Igår gjorde jag två saker som gjorde rejält slut på mina mentala batterier. Först var jag reflektör på en konferens om bedömning och måluppfyllelse inom sfi.

www.lararfortbildning.se

Jag lämnades med tankar kring hur "spretigt" sfi är. Kommunerna har olika system. Man tolkar kursplaner och studievägar olika. Statistiken är otillförlitlig. Man gör prov olika ofta. En del vill lägga allt mer på distans. I en del kommuner har man lagt ut verksamheten på inte mindre än tolv olika entreprenörer! Vad hände med löftet om en likvärdig utbildning?

Det var en givande dag hur som helst och jag hoppas att jag kan återberätta en del av Lena Göthes föredrag för mina kollegor. Hon pratade om professionell bedömning och hon sa en grej som verkligen stannade kvar. Hon visade på forskning om hur betyg påverkar progressionen. Det hade visat sig att betyg inte leder till bättre prestationer. Däremot så hade kommentarer med positiva reaktioner och förslag på förbättringar lett till högre resultat.

Som gammal elevorganisatör så blir jag ju inte direkt förvånad. Men ibland behöver man forskning och bevis i sin argumentation. Vad jag däremot inte fattar är vad man stödjer sig på när man ropar på fler och tidigare betyg!?

Sen efter konferensen var det bara att kasta sig hem och svida om till baddräkt! Svarta tights, baddräkt, Martenskängor och puffärmar under vinterjackan och ner till Aspudden. Det var dags för Harry florett att spela på en stödfest för Aspuddsbadet! Slå inte sönder mer i Stockholm! Kom igen! Nåt litet hus kan väl få va kvar?

http://www.facebook.com/group.php?gid=6450657197

/Jenny

Det är konstigt att.....

Torsdag 091015

Vi håller fortfarande på och tragglar konstruktioner med att. Och jag fattar verkligen att det måste vara både rörigt och svårt.

Men man måste det. Om någon säger "Jag tycker att konstigt" så fattar ingen. Vad är konstigt? "Konstigt svensk tradition". Vem tycker det? Vad är konstigt? Svenskan kräver verkligen alla sina delar.

Först höll vi på med att förstå skillnaden mellan "Jag tycker att..." som måste följas av bisats och "Jag tycker om att...." som kan följas av både bisats, ett verb i infinitiv eller ett substantiv.

Och nu höll vi alltså på med "Det är konstigt att..." , vilket kan följas av en bisats och då måste det finnas både verb och subjekt och verbet måste stå i presens. Typ "Det är konstigt att du inte vill följa med."

Eller så kan det följas av ett verb i infinitiv. Typ "Det är konstigt att ha blått hår".

De skrev egna meningar som de fick lämna in till mig på små gula lappar. Sen avgjorde vi om det var korrekt grammatik och sen fick alla rösta om de höll med eller inte. Övningen gick bra, men framför allt så var det så himla spännande att läsa vad de tyckte var konstigt.

Här är ett axplock:

Det är konstigt att tiden går så fort på vintern. Det är bara för att det är mörkt i Sverige, ropar någon.

Det är konstigt att jag får praktikjobb hela tiden. Men det är mycket konstigt att jag inte får praktikjobb, svarar en annan.

Det är jättekonstigt att det alltid kommer nya lärare. Här blir det mycket diskussion mellan de som tycker att det är bra med olika lärare och de som tycker att det är rörigt.

Det är konstigt att alla svenska äter potatis varje dag. Den är väl underbar!

Det är konstigt att man inte får slå barn i Sverige. Mycket prat uppstår. Vi pratar lite om vad lagen säger och hur vi tänker i Sverige kring det här. En tjej säger "Man kan inte slå barn när de har gjort fel, men mammor och pappor lyfter barn i affären som om de är hundar".

Det är konstigt att jag finns. Alla funderar ett tag på vad det betyder och sen går det ett sus genom rummet.

/Jenny