Åååå, vad länge sen jag skrev något på min blogg. Det är inte det att det att det inte händer saker på sfi. Det är som att jag har gett upp. Sfi-bonus blev verklighet fastän jag inte träffat en enda som är verksam inom sfi som tycker att det är bra. Nu ska det privatiseras i min kommun också fastän ingen verkar trivas på de privata företagen, varken lärare eller elever. Hur kan det fungera så? Om man genomför en reform på en plats så kollar man väl om det blev bra innan man gör det på nästa plats? Eller?
Jag har fått två underbara "vardags/verklighets-julklappar" som är sfi-relaterade och som än en gång stärker mig i min tro på att vissa saker måste få ta tid.
Jag har haft en elev som har gjort praktik, parallellt med sfi, hela terminen och nu är det slut. Hon var lite uppgiven och kände kanske att det var väldigt mycket gratis slit från hennes sida. Men så skrev hon ett mail till mig härom dagen fulle med smileys och utropstecken. De hade ringt och frågat om hon kunde tänka sig att jobba några timmar. Jippi! Det här kan ju faktiskt förändra allting.
Och sen efter bara några minuter mötte jag en ex-sfi-elev i korridoren. Hon har varit ganska länge i Sverige och har alltid vetat att hon ville jobba som lågstadielärare i Sverige, vilket hon har utbildning för från Portugal. Hon började på sfi på b-nivå, och nu är hon klar med alltihop. Nu väntar validering och några extrakurser på universitet. Hon har säkert kostat pengar men fatta vad hon kommer att kunna ge tillbaka när hon börjar jobba.
Och dessutom handlar det om hur vi tar hand om varandra, hur Sverige möter sina nya invånare och hur människovärdet respekteras.
//Jenny
