Våga tro på individen

Här kommer ett långt blogginlägg. Jag skickade det också till Stockholms Fria Tidning som tog in det:

http://www.stockholmsfria.nu/artikel/83584


Våga tro på individen

Debatt
Vi måste våga lita på att människor känner vad som är bäst för dem, skriver Jenny Lejeborg, lärare i svenska för invandrare. Hennes erfarenhet visar att alla människor har olika drivkrafter.
Publicerad: Torsdag 29 april 2010 08:00

Jag läser Marika Lindgren Åsbrinks debattinlägg i Stockholms fria tidning från 17 april. Hon skriver om vikten av att ta vara på de arbetslösas kompetens, vilket både individen och samhället tjänar på.
Jag håller med henne till punkt och pricka och vill spinna vidare på samma tråd men med ett perspektiv utifrån svenska för invandare (sfi).
Som lärare inom sfi möter jag många som står på tröskeln till den svenska arbetsmarknaden. Och nu kommer jag att generalisera en del, men det är bara för att ge en bättre bild av verkligheten så som jag ser den.
Jag anser att det absolut väsentligaste i hela denna diskussion är att våga tro på individen. Jag har elever som inte vill plugga vidare. Många av de unga polska tjejer som läser på sfi vill ut i arbetslivet. De drömmer om att jobba inom service eller handel. De vill bli klara med sfi och få godkänt på kurs D för att snabbt kunna söka jobb i butik och affär.
Sedan finns det de som tar vilket jobb som helst för att försörja sig själva eller sina barn som de lämnat på andra sidan jordklotet. De hoppar hellre av skolan och sätter jobbet i första rummet. Jag har många thailändskor som lyckas kombinera jobb och sfi på ett alldeles mirakulöst sätt. De åker över halva stan för att jobba 4 timmar på morgonen, pluggar på sfi hela eftermiddagen för att sen åka tillbaka till någon avlägsen förort och städa 4 timmar till. Var de finner sin energi är en gåta.
Och så finns det de som drömmer om en utbildning och ett yrkesliv i Sverige. De vill gå klart sfi, alla kurser. De vill fortsätta på grundläggande svenska som andraspråk och sen kanske bli busschaufförer, undersköterskor eller förskollärare.
Alla typerna finns. Alla kommer inte att plugga vidare i all evighet och kosta pengar. Och alla kommer inte att sluta på sfi för att de hellre vill städa. Låt människor själva välja. Men ge alla chansen att välja. Det måste vara värt vad det kostar. Varför pressa någon att plugga som hellre vill jobba? Varför inte låta den som vill studera göra det, utan tvinga den att ta ett jobb som den inte vill ha?
Vem tjänar på olyckliga, frustrerade och otillfredsställda medborgare?
Vad som händer när man säljer ut sfi eller lägger det på entreprenad är att verksamheten ofta flyttas till så billiga lokaler som möjligt. Där hamnar eleverna i ett vakuum och ett tomrum utan kontakt med det framtida samhället.
Jag är nu på en kommunal skola där sfi ligger i samma lokaler som komvux. Där får eleverna möjlighet att läsa vidare. Jag möter före detta elever som stolt kommer till skolan i sin jobbuniform för att visa att de fått jobb som till exempel busschaufför. Eller som igår, när jag mötte en tjej från Afghanistan som jublade över att hon skulle få bli undersköterska. Hon började på kurs B på sfi och har tagit sig hela vägen till sitt drömyrke. När jag ser mina gamla sfi-elever plugga turism eller ekonomi tillsammans med svenska elever så ser jag en ljus framtid. När deras drömmar får ta plats.
Om vi erbjuder människor denna chans så kommer vi att lyckas. Då kommer integrationen som ett brev på posten. Tänk dessa människor i deras hemmiljö. Tänk hur de ser på Sverige. Tänk hur deras barn kommer att se på sin framtid. Tänk föräldrar som trivs på sin arbetsplats.
Sfi måste vara flexibelt, integrerat med komvux, samarbeta med AF och socialtjänsten men framförallt så måste vi våga tro på att människor själva vet vad som är bäst för dem.
Centrum Vux i Haninge, Jenny Lejeborg, Sfi-lärare