Jag eller mig?

Det är sommarlov. Underbart.
Men, ibland, så smått börjar jag längta till höstterminen. Jag längtar ju inte efter hösten så klart. Och inte efter själva terminen, men eleverna och lärarruset.

Jag har bestämt mig för att blogga om min klass i höst och skriva om vad vi gör dag för dag. Och att det får bli den röda tråden.

Min pappa har alltid rättat mig om jag har sagt "han är större än mig" och påpekat att det absolut måste vara "han är större än jag". Jag har vant mig så vid detta att jag tycker att det låter jätteilla när folk använder objektsform i stället för subjektsform.

Men så på senare år har jag börjat svänga. Jag tycker att det låter snyggare (ibland) med "jag är längre än dig" helt enkelt. Särskilt när barn pratar. Man hör att det faller sig helt naturligt. Men nu har jag också börjat fundera på argumenten för du och inte dig i föregående exempel. "Jag är längre än vad du är", brukar vara argumentet. Vad och är har fallit bort men det måste fortfarande vara subjektsställning på pronominet. Men låter det verkligen bra att säga "hon är längre än hon"? Är det inte snyggare med "Hon är längre än henne". Måste det vara två satser? Man kan ju säga "Kjolen är snyggare än tröjan". Subjekt Verb Objekt.

Är jag helt ute och hojjar?

/Jenny

Stockholm i mitt hjärta

Torsdag 090702

"Man har alltid tid om man har lust"
ur Andras blod av Simone De Beauvoir

Fantastisk bok. Jag rekommenderar också varmt "No tears for queers" av Johan Hilton som handlar om tre hatbrott. Mycket skarp feministisk analys i slutet......
http://johanhilton.blogg.se/ Det här är hans blogg, men den verkar smått övergiven.

Terminens sista dag. Skönt och sorgligt. Jag lämnar över mina sommarkurselever till nästa lärare. Vi ska avsluta med att sjunga "Stockholm i mitt hjärta" har jag tänkt. Jag sitter här och lyssnar på en gratisskiva från Hemmets Veckotidning med Lasse Berghagen. Oj vad de texterna är svåra. Ängsört, urberg, spegelblänk, bidevind osv.

Dessutom är det på ett sätt absurt att hon, den unga blyga tjejen från Bangladesh, och han den coola turkiska grabben, och munkarna, och de äldre irakiska kvinnorna och alla glada tjejer från Polen och Thailand och mannen från Pakistan som skrattar med hela kroppen och hela denna blandade skara ska stämma upp i en hyllning till Stockholm. Och samtidigt så är det väl precis det som sfi handlar om, märkliga möten och en gemensam kamp om att hitta en plats i Sverige.

Ett ps om det där med träffas (förra blogginlägget). Dagen efter kommer en elev och frågar varför det står "Rektorn träffas klockan ett" på hennes dörr. Åh nej, passiv form också!

/Jenny